Idag är det så självklart att alla ska vara öppna med sin diabetes. Man ska ta insulin vid maten, vid bordet, och berätta för alla att man har diabetes.
Men det har inte alltid varit så enkelt eller så självklart. Och är det så att man alltid ska berätta?
Det finns tyvärr många fördomar om diabetes. Självklart ska vi hjälpas åt att ta bort fördomarna men en enda person orkar kanske inte hela tiden. Man måste också få vara sig själv där en del av mig är min diabetes.
När jag fick diabetes gick jag första året på KTH och läste till civilingenjör. Vi har ungefär 300 personer i min årskurs och jag tyckte alla visste att jag fått diabetes. Nästan alla var jättesnälla och omtänksamma och undrade hur jag mådde och hur det gick med min diabetes. Ni som har diabetes själva vet ju att det inte alltid är toppen när man precis fått diabetes. Även om jag redan nu lägger till att det blir mycket bättre efter en tid. Det innebar i alla fall att jag under mina första 4 år med diabetes var en mycket ”officiell” diabetiker.
När jag sedan började jobba berättade jag inte alls om min diabetes.
Jag tror tyvärr inte heller jag skulle fått mina jobb om jag berättat vid anställningsintervjuerna att jag hade diabetes. Jag minns mycket väl, när jag efter drygt ett halvår på mitt första jobb, bad om ledigt en halvdag för att gå på diabeteskoll. Min dåvarande chef ställde många frågor om hur ofta jag var sjuk, hur ofta jag behövde gå till läkaren och en del andra ganska tråkiga frågor. När jag sedan bytte jobb några år senare berättade jag inte heller att jag hade diabetes. I det jobbet ingick många resor. Det känns inte som mina potentiella arbetsgivare ska behöva fundera över om jag klarar jobbet. Det gör jag.
Men jag vet att alla är olika här, och jag har turen att alltid känna när jag får lågt blodsocker. Jag har faktiskt under mina 30 år med diabetes aldrig behövt få hjälp vid en insulinkänning. Så jag tycker inte jag behöver berätta att jag har diabetes ur något perspektiv om att jag skulle bli dålig och/eller behöva hjälp.
Mitt liv tog en vändning när min yngsta dotter också fick diabetes. Jag har två döttrar, det bästa som hänt mig i livet. Jag vill göra allt för dem och skulle om möjligt ta alla sjukdomar istället för dem, så att de skulle slippa. Men så funkar ju inte livet.
Min yngsta dotter fick diabetes när hon var 8 år. Det är faktiskt 8 år sedan i år. För mig är det dubbeltydigt, jag har hela mitt liv kämpat för att bevisa att man kan göra precis vad som helst fast man har diabetes. Och det tycker jag fortfarande att jag kan och även min dotter, vilket jag hoppas jag förmedlat till henne.
Men jag vill ju också att min dotter ska få all den hjälp hon behöver. Och liksom alla föräldrar vill jag skydda mitt barn så mycket det går. Jag har försökt ta smällarna för henne om fördomarna. Innan vi i skolan eller till kompisarnas föräldrar berättat att min dotter har diabetes har jag sagt att jag har det själv, och försökt få frågorna om vad man kan och inte kan göra mer till mig själv. Självklart har vi pratat om vad hon behöver för hjälp. Men jag hoppas att hon sluppit få en del av de jobbiga frågorna.
En händelse som gjorde starkt intryck på mig, var en 15-årig kille som undrade om han skulle kunna gå på Nobelfesten med diabetes – ifall han nu skulle bli bjuden. Jag kunde inte låta bli att gå fram till honom och berätta att han naturligtvis kunde det. Det var på sjukhuset och jag kände att jag på något sätt hade ett ansvar att ge honom en annan framtidsvision, att livet inte slutar bara för att man fått diabetes.
I och med att min dotter fick diabetes har jag igen blivit en väldigt officiell diabetiker igen. Jag känner att jag har ett ansvar, framförallt för hennes och alla barns skull, att försöka minska fördomar om diabetes.
Diabeteshälsningar från den officiella diabetikern Marie 😉
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
