Även när jag tror att jag har varit duktig när det gäller att reglera mitt blodsocker och tror att jag har gjort bra val, så kan värdena visa mig det motsatta. Jag har ett besvärligt långtidsblodsocker, och det är en nedslående känsla. Och jag frågar mig själv: vad kan jag göra bättre till nästa gång?
Var 3:e månad går jag på kontroll hos min husläkare för att mäta mitt långtidsblodsocker och ange status för hur det går i vardagen med blodsockerkontrollen. Först måste jag svänga förbi labbet, få ett stick i fingret och så mäts både blodsockret och långtidsblodsockret.
Sedan är det bara att sätta sig att vänta igen. Tankarna surrar, hur har det egentligen varit de senaste 3 månaderna? Har jag haft bra kontroll på mitt blodsocker? Jag gör en sammanställning och kommer fram till att jag har haft bra kontroll på blodsockret på sistone, och mina förväntningar på att långtidsblodsockret ska vara inom behandlingsmålen ökar. Jo, den här gången kommer min läkare att vara nöjd.
”Torhild!!” Läkaren tittar på mig, det är min tur. Redan innan jag passerar henne i dörren förstår jag att värdena inte är så som hon hade önskat.
Efter många år med diabetes, efter många timmar inne på läkarens kontor, har jag lärt mig att läsa av min husläkares kroppsspråk. Om långtidsblodsockret är bra, håller hon huvudet högt och har ett leende på läpparna, och hon ser ut som att hon ser fram emot att få följa med mig in på kontoret och berätta. De gånger då blodsockret inte är tillfredsställande är hon mer avslappnad i hållningen. Leendet finns fortfarande där, men hon ler inte med ögonen. Och på väg bort till kontoret är hon tyst. Idag är hon tyst.
LÄS ÄVEN: Den gången jag inte lyckades få ner mitt blodsocker
Blir arg på mig själv
Jag är förvirrad, för jag är själv ganska säker på att jag har hållit mig inom behandlingsmålet för fastande och icke-fastande blodsocker. Läkaren sätter sig, jag sätter mig. Hon tittar snabbt på skärmen. ”Nej, det här var inte bra.” Jag tittar ner, känner mig misslyckad, trots att jag hade kontroll den här gången lyckades jag ändå inte nå målet. Jag blir arg på mig själv och vill bara sjunka genom golvet. Jag förstår inte resultatet. Idag visar det 64 mmol/mol (8,0 %).
Jag förebrår mig själv för att min läkare inte är nöjd. Tårtan som jag åt, chokladen som jag unnade mig, pizzan jag värmde en hektisk vardag där jag körde barnen till deras aktiviteter, 4 födelsedagar (hur har familjen lyckats klämma in alla födelsedagar på 3 månader??) och då är det ändå 2 kvar. Stressad över jobbet. Smärtorna jag har i kroppen. Ångesten som dyker upp ibland. Alla promenader jag skulle gå, hur många vart det till slut?
OK, jag antar att det inte har varit perfekt den här gången heller. Jag lovar min husläkare att skärpa mig.
LÄS ÄVEN: Fyra tips att ta tillbaka makten över din kropp
Allt i livet går inte att kontrollera
På väg ut funderar jag över allt som påverkar blodsockret en vanlig vardag, och det är inte alltid så enkelt att sätt exakt rätt dos med insulin. Tårtan skulle jag inte ha ätit, och chokladkakan får jag lägga undan. Det blir ingen snabbmat som pizza till barnen och till födelsedagarna får jag nästan ta med mig en egen tårta som innehåller mindre socker. Stressen på jobbet är det svårt att påverka, och det är även svårt att kontrollera ångesten och smärtorna i kroppen. Men jag måste lägga in fler promenader (om jag hinner med allt som ska göras på vardagarna).
En del åtgärder kan jag göra, men inte alla ändå. Min läkare frågade mig hur det är att ha diabetes i en hektisk vardag, hur det hade varit sedan sist. Vid ett tillfälle blir jag mer ledsen än arg. För jag vet redan nu att jag förmodligen inte kommer att ha nått behandlingsmålet för långtidsblodsockret nästa läkartid heller.
Jag går ut, kollar klockan – vardagen kallar igen…
LÄS ÄVEN: Senkomplikationer vid diabetes: Så minskar du risken
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
