– Men vad har du gjort? utbrast syster Linda på vårdcentralen. Min årliga kontroll, en ganska enkel tillställning. Först prover, sen samtal. Ganska bra, brukar det vara, men Syster Linda skakar på huvudet. Inte bli för kaxig, det är en progressiv sjukdom, säger hon.
Jag jagar mina värden. Ner med er! När jag fick min diagnos diabetes typ 2 för arton år sen läste jag på. Då hade GI just blivit på modet, och jag kollade listor och räknade. Vitt bröd, pasta och ris ut. Grovbröd och rotsaker in. Jag tog tag i min vikt och gick ner tio kilo. Det tog skruv.
Kände mig inte sjuk
Jag hade inga symptom, mer än lite höga värden, kände mig inte sjuk. Men visst, det är en riskfaktor för andra åkommor och förtidig död. Och värdena kröp upp, lite i taget. Närmade sig 52 mmol. Doktorn skrev ut Metformin. Jag muttrade lite men köpte ut min medicin. Fast jag åt inte. Jag läste om biverkningarna tänkte att nja…
Och nästa gång på vårdcentralen backade syster Linda på sin stol, halvt misstrogen.
– Vad har du gjort? HbA1c ligger på 41, under gränsvärdet!
– Inget särskilt, sa jag. Och gick hem glad i hågen. Men sen slog det mig, jag hade visst gjort något. Bönprojektet hade börjat.
Jag spanar på svenskodlade baljväxter. Det är en rörelse. Odlare runt om i Sverige har börjat odla gamla kulturarvssorter, nygamla grödor, av ärter, bönor och linser – även mer exotiska saker som quinoa och bovete. Sånt som vi annars importerar från Kina och Kanada. Men jag tycker det är skönt med mat som inte åkt jorden runt, utan växt på åkrar här hemma.
Som bondbönor från Bohuslän. De växer som kvastar rätt upp ur myllan, med sina märkvärdiga skidor, där bönorna ligger inpackade som i skumplast, naturens eget skyddsskum. Och på Gotland odlas linser. Små grönrosa saker som hänger i små baljor, bara en eller två i varje tunn balja. De får mogna på fältet, sen ska de skördas och rensas.
Gammal kunskap
Det är inte så lätt, de är pyttesmå, och växer ihop med havre eller vete som ska sorteras bort. Gammal kunskap som nu kommit till heders igen. Ålderstigna rensmaskiner har grävts fram ur förråden. De svenska linserna smakar mer och annorlunda än köpelinser från andra sidan klotet.
Vi har det lite kallare här, och kargare jord. I norra Skåne växer gröna linser, sådana som i Frankrike heter Puy-linser. Fasta, lite jordiga i smaken. Från Rättvik kommer en gammal sorts gråärt, som inte är grå utan lika grön som andra ärter och kan pillas ut ur skidan och ätas med smör precis som vilken grön ärta som helst. När den torkar blir den brun och skrynklig, då lägger man den i blöt och kokar – de har en mustig, lite kryddig smak.
Jag är ju journalist och jag tänkte att det här borde man kunna skriva om. Jag provlagade och åt. Prövade recept. Testade nya kombinationer. I sallad, soppa och gryta. Och det var då syster Linda häpnade.
– Men vad har du gjort?
Jo, just det, jag har ätit bönor. Bondbönor, Rättviksärter och Gotlandslinser. Det är inte alla som gillar bönor, en del får ont i magen, en del säger att det inte är gott. Men för mig var det rena mirakelmaten. Så jag knaprar på. Och slipper medicin.
Läs fler inlägg av Louise Hamilton:
Afternoon tea – inte för mig
Vilken överraskning – typ 2 diagnos
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
