Jag vet hur mycket av en instinkt det är att vilja rulla in sin tonåring i skyddande bubbelplast så att ett fall inte gör ont. Och jag vet också hur det är att själv vara tonåringen som vill utforska, stå på egna ben och klara sig själv. Men hur ska tonåringar lära sig att det gör ont att falla, om de inte får ramla och slå sig?
Samma sak gäller livet med typ 1 diabetes. Om din tonåring har dragit lotten i livet att leva med denna kroniska sjukdom så beklagar jag verkligen. Det är inget jag önskar någon. Själv drog jag den lotten år 2008 (när jag var femton) och har sedan dess levt med sjukdomen, jobbat med den och utvecklats med den. Jag vistas mycket i diabetesforum online och står i tät kontakt med både ungdomar och föräldrar. Och något jag har förstått vore bra – för allas välmående – är att vi gör ett kollektivt försök att dra ner lite på bubbelplastandet.
Tonåringen med diagnosen
Det här kommer säkert röra upp känslor hos en del (främst föräldrar), men jag tror nog att det behöver sägas ändå. Och jag ska inte påstå att jag vet precis vad ni går igenom, för min dotter har inte typ 1 diabetes. Men jag har varit i den mottagande änden – jag har varit tonåringen med diagnosen. Och jag vet att jag har vunnit mycket på att inte bli så bubbelplastad.
Ni föräldrar måste lita på era tonåringar. Lita på att de vill må så bra som möjligt. Lita på att de förstår vikten av att ta hand om sig själva. Och lita på att de gör så gott de kan. Ge era tonåringar de rätta verktygen att på egen hand ta hand om sin typ 1 diabetes – så att de verkligen kan göra det. Var stödet när kolhydraträkningen är svår, eller när orken tryter. Var samtalet de kan ta när allt är lite motigt. Men gör inte allt ÅT dem.
LÄS ÄVEN: Fyra tips att ta tillbaka makten över din kropp
Stort avtryck
Tänk på hur stort avtryck ni gör hos era tonåringar. Ni vet, barn gör som vi GÖR inte som vi SÄGER. Eller hur? Om ni blir stressade och känner er misslyckade av ett högt blodsockervärde – föreställ er hur er tonåring kommer känna för ett likadant framöver? Försök istället att vara konstruktiva. Oro och stress kan absolut höra till, men fundera över vad er tonåring behöver ta del av och inte. De måste själva få skapa ett förhållningssätt till sin sjukdom, inte rakt av ärva ert.
Så om din tonåring vill åka på träningsläger? Låt hen göra det! Om din tonåring vill sova över med kompisar? Låt hen!
Livet som självständiga vuxna
Ni kan sätta upp små säkerhetslösningar som fungerar för alla parter (typ “smsa när du är där”, ha på delningsfunktion på CGM:en, be om någon kompis nummer…), men din tonåring måste få leva sitt liv på sitt sätt. Hen måste få göra sina misstag och genomleva eventuella konsekvenser. Bubbelplasten kanske hjälper er litegrann nu, men ni kan inte skydda dem från svängiga värden, låga värden eller ketoner genom hela livet. Låt dem göra sina misstag. Hur ska de annars kunna ta sig an livet som självständiga vuxna?
LÄS ÄVEN: Senkomplikationer vid diabetes: Så minskar du risken
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
