Hon är som vilken 6-åring som helst, nästan. Glad, sprallig, lekfull och envis. Ingen ser att hon är allvarligt sjuk och kommer vara det hela livet. I april i år fick vi diagnosen diabetes typ 1. Vilken chock. Jag har viss erfarenhet från andra jag känner som har diabetes men det blev ju en annan sak när vi skulle ha det 24/7. Efter kämpiga dygn på sjukhus med skrik och tårar av alla stick och tonvis med information fick vi åka hem.
Dagarna har rullat på och vi har lärt oss mycket. Jag har lärt mig om hur tuff den här sjukdomen är och hur lite det pratas om den, hur lite folk vet. Det är många i Sverige som har den, och ändå är uppfattningen från allmänheten generellt att “ja men det hade kunnat vara värre, man kan ju leva ett vanligt liv bara man tar sitt insulin”. Men vad långt ifrån ett vanligt liv det är! Och det pratas för lite om diabetes! En diabetiker är beroende av att folk runt omkring vet vad de ska göra om det händer nåt.
Många yrken har krav att de ska kunna HLR. Det här är minst lika viktigt. Vissa vågar inte berätta för jobb, skola, vänner och bekanta. Många vågar inte släppa barnen till kompisar för att man inte vill lägga på nån annan att hjälpa med sprutor eller pump.
Jag säger gör tvärtom! Alla ska veta, alla runt omkring ska veta hur man fungerar vid dåliga värden, vad man ska göra om det är någon som krampar eller liknande. Diabetes är en ovälkommen familjemedlem som stannar oavsett vad man tycker eller gör. Vi lär alla i dotterns bekantskap hur det funkar med pump och sprutor, vad man gör om hon blir dålig, hur hon blir om värdena blir tokiga. Lärdom för många och hon kan få göra sånt som vanliga ungar gör: vara hos kompisar, sova över…
Det är så många som tycker att “det är ju bara diabetes”. Bara? Bara något man måste kolla ibland en gång i timmen, bara något som gör att huvudvärk, yrsel, humörsvängningar och synstörningar är en del av vardagen, bara något som gör att man måste ha packning med sig var man än går för att säkra upp så man mår bra, bara något som gör att man kan vänta sig allvarliga följdsjukdomar och förkortad livstid. Jag sörjer varje dag att hon ska behöva leva med diabetes. Även om jag varje dag gör allt för att hon ska känna att allt är som vanligt. Hon har kommit långt trots ynka tre månader: från att krampaktigt få hålla i henne för att ta sprutor till att hon accepterar både pump, sensorer och penna. Hon visar gärna upp pumpen och berättar för folk att hon har diabetes. Jag är så stolt över henne trots att det gör ont i själen varje dag.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
