Vet ni vad? Det talas ofta om att “andra har det värre” och “kämpa på, ta nya tag imorgon”. Men vad som också behöver lyftas är att: det är okej att inte vara okej. Det är naturligt att känna att livet är tufft ibland. Det är fullt rimligt att då och då vilja vända diabetesen ryggen och gå därifrån.
Om du inte uttrycker att livet med en kronisk sjukdom är en kamp – då är du “jobbigt positiv”. Om du däremot säger just det – då är du “klen och negativ”. Något vi lär oss allt eftersom vi blir äldre är att vi aldrig kommer vara alla till lags. Aldrig någonsin.
Något vi också (tyvärr) lär oss med tiden är att mental ohälsa bland de som lever med typ 1 diabetes blir vanligare. Åtminstone syns det mer och mer. Och det tror jag är bra. Mörkertal på grund av ensamhet, stigma eller skam ger ingen rättvis bild av verkligheten. Därför vill jag så starkt poängtera att: DET ÄR OKEJ ATT INTE VARA OKEJ.
I samma båt
Alla har vi tuffa dagar, vissa fler än andra. Och att vi visar och berättar om hur normalt det är, gör kanske att fler vågar öppna sig. Att fler sträcker ut en hand till en närstående eller till vården och ber om hjälp. Och ju fler som gör det, desto bättre verktyg kommer kunna utvecklas för att hjälpa till.
Jag är inte medicinskt utbildad, inte heller har jag forskat på T1D och mental hälsa. Vad jag däremot har i ryggsäcken är 14 år med den här kroniska sjukdomen, samt ett gäng år vistandes i diabetescommunityn både i Sverige och internationellt. Och ingenting av det kan få mig att tro att NÅGON med typ 1 diabetes alla dagar, alltid mår okej. Vad jag däremot tror är att igenkänning och pepp från andra i samma båt hjälper.
LÄS ÄVEN: Fyra tips att ta tillbaka makten över din kropp
Prata med någon
Så idag kanske du måste få känna att du inte är okej. Så kanske det bara är. Och vet du vad? Det betyder inte att du inte gör ditt bästa. Det betyder inte att du försöker mindre än någon annan. Och det behöver inte heller betyda att dina värden blir sämre. Men idag kanske du måste få vara o-okej. Allting måste kanske få kännas lite värdelöst. Det är en rimlig och rättfärdigad känsla.
Men gör mig, och dig själv, en tjänst. Prata med någon om det. Berätta hur du känner. Försök inte försköna det eller förklara bort det. Ursäkta dig inte. Men våga luta dig på någon annans axel en stund.
LÄS ÄVEN: Den gången jag inte lyckades få ner mitt blodsocker
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
