Jag fick frågan om att blogga. Att blogga om diabetes typ 2. Så kallad åldersdiabetes. Tankarna har snurrat en del om hur jag ska lägga upp det. Men jag tar det från början;
Sommaren 2001. Kompisen frågade om jag ville med till Kos och gå en bartenderkurs. Drömyrket när man var 21 och eftersom jag arbetade i restaurangbranschen så skulle det passa bra att lägga till en bartenderkurs i CV-t ansåg jag. Mina föräldrar var inte lika glada över att jag tog körkortspengarna och drog iväg. Idag, med facit i handen, så var nog de det dummaste jag gjort. Eller, ”det dummaste jag gjort nr 1”, i alla fall.
Under fem veckor skulle jag blanda drinkar, festa, träffa nya människor, ha roligt, dansa all night long. Jag gjorde allt det där men som i ett töcken. Min kompis tyckte jag var trist. Att jag var tråkig. Jag var verkligen trist och tråkig. För just där! Just då så anföll den mig. Min diabetes typ 2. Men det visste jag inte. Sista dagarna så drog jag på mig en rejäl förkylning. Mamma pratar än idag om hur hon hörde mig hosta långt innan de såg mig på Arlanda då de skulle hämta mg. Det var till största sannolikhet den förkylningen som utlöste det hela.
Jag minns att jag var så dålig. Det va ingen vanlig förkylning. Jag kände mig så liten och orkeslös.
En morgon i september vaknade jag med en sådan hemsk klåda i underlivet. Det här var nåt jag inte hade en aning om hur jag skulle tackla. Så jag ringde min mamma som bokade tid hos min gynekolog, doktor H. Vi åkte dit och vi pratade om hur jag mått de sista månaderna. Trött, törstig, kissnödig. Men såklart att jag drack mycket eftersom jag hade ett så stressigt jobb. Dricker man mycket så kissar man. Inga konstigheter. Jobbade en hel del sena kvällar och skulle dessutom passa in det med party och att hänga med vännerna. Såklart jag var trött. Inget konstigt. Men ändå väldigt jobbigt. 21 år och mitt i livet men kände mig mer som en dam på 101.
Doktor H rynkade pannan, gick ut ur rummet och kom tillbaka med en manick. Hon stack mig i fingret och jag såg att de rörde sig i displayen.
Det pep. Hon tittade på mig. Hon tittade på mamma. Hon tittade på mig igen. Log lite stelt och sa: “Vänta ett tag, jag ska bara prata med B” (hennes sekreterare). Hon kom in och sade nåt i stil med att; “B har ringt akuten och ni måste åka dit nu på en gång. Du har väldigt högt blodsocker”. Sen fick jag en stor, varm kram. Men inget om diabetes just då. Vi förstod ingenting.
Fortsättning följer – och då ska ni få veta om ”det dummaste jag gjort nr 2”.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
