Vi pratar ofta om att diabetes är en ensam sjukdom. Det är något jag håller med om, och det är inte alla som har turen att känna andra som har diabetes. Dessutom är det ett stort ansvar att få en sjukdom som diabetes, och det kräver en stor egen insats av individen. Då kan diabetescommunityn som finns där ute vara till hjälp och tröst.
En sjukdom som diabetes kan föra med sig många jobbiga tankar, känslor och problem. Trots att man ofta kan känna sig ensam om sjukdomen tycker jag att vi inte får glömma bort den stora diabetescommunity som faktiskt finns där ute. För mig har detta varit en hjälp och en tröst flera gånger. Det har också gjort att jag känner mig mindre ensam om sjukdomen.
När jag fick min diabetesdiagnos 2002 fanns inte sociala medier och internet på samma sätt som idag. Det enda sättet som jag kunde komma i kontakt med andra diabetiker var att träffa dem fysiskt. Som tur var fanns Diabetesförbundet då, och de arrangerade träffar för familjer med barn som har diabetes. Jag och min familj gick på flera sådana träffar. Jag minns att de var väldigt nyttiga, och både jag, mina föräldrar och syskon fick stor hjälp och tröst i att träffa andra familjer med barn som har diabetes.
Det var särskilt viktigt för oss att delta den första tiden efter att jag hade fått min diagnos. Jag är så glad att mina föräldrar tog oss med på detta. Det blev mitt första möte med det som skulle visa sig vara en stor community för oss med diabetes.
LÄS ÄVEN: Drömmen om en dag utan diabetes
Har fått ett diabetesnätverk
På sjukhuset gjorde de också sitt yttersta för att vi inte skulle känna oss så ensamma och komma i kontakt med andra som har diabetes. När jag växte upp var vi fem jämnåriga tjejer som fick diabetes samtidigt. Läkaren och sjuksköterskan som följde oss satte oss i kontakt med varandra och arrangerade flera gemensamma träffar och kontroller på sjukhuset. Det fick mig at se fram emot de inbokade läkartiderna på sjukhuset och både jag och mina föräldrar fick värdefulla kontakter i vårt diabetesnätverk.
I vuxen ålder har jag fortsatt att använda mig av diabetescommunityn. Jag har skrivit för Leva med diabetes i över 8 år (!). Det har gett mig möjligheter att delta i diabeteskonferenser tillsammans med andra med diabetes. Och jag har hållit föredrag och skrivit otaliga inlägg om diabetes. Det har varit en bra terapi för mig och jag hoppas att det även har varit en hjälp och tröst för fler.
Jag minns en period då jag hade svårt att reglera mitt blodsocker. Det är ju något som går lite i perioder. Det var en kväll då jag fick en kraftig känning och inte lyckades kontrollera mitt matintag. Jag mådde riktigt dåligt efteråt och behövde prata med någon. Jag skickade därför ett meddelande till två av kvinnorna som jag hade lärt känna genom Lev med diabetes (den norska hemsidan) och träffat flera gånger. Det kändes bra att få ventilera lite frustration till någon som verkligen förstår vad du pratar om, eftersom de också har diabetes.
LÄS ÄVEN: Råd för ett bra liv med diabetes typ 1
Massor av bra hjälp genom Facebookgrupper
Internet och sociala medier har också nått diabetescommunityn. Jag är med i flera diabetesgrupper på Facebook och har flera gånger fått hjälp och funnit tröst i dem. Om det är något jag funderar över kring min pump eller sensor, går jag in på Facebook och söker på detta i grupperna. När jag var medlem gick jag med i en Facebook-grupp för oss som var gravida med diabetes. Där fick jag svar på många av mina frågor om graviditet, förlossning och tiden efteråt när man har diabetes.
Jag har varit med om att glömma viktig utrustning när jag har varit på resa. Då har människorna i den digitala diabetescommunityn ställt upp och erbjudit sig att ge bort en spruta, eller utrustning till pump, sensor, insulin eller vad det är vad man har glömt.
Mitt senaste möte med diabetescommunityn är något jag har saknat under större delen av tiden sedan jag fick min diabetesdiagnos: en gratiskurs där man träffar andra med diabetes digitalt och jobbar på att få en positiv kroppsbild. Du kanske har hört om det. Om inte så är detta hursomhelst ett erbjudande som Oslo universitetssjukhus står bakom och som heter Body Project. Här har jag själv varit med som deltagare och jag fick mycket ut av det. Nu är jag med som gruppledare. Och jag uppskattar verkligen att träffa andra med diabetes, utbyta erfarenheter och återigen inse hur mycket vi faktiskt har gemensamt av tankar, känslor och oro.
Har du någon gång hittat tröst och hjälp i diabetescommunityn?
LÄS ÄVEN: Mina oroliga barn kan äntligen sänka axlarna
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
