Steril och grå sjukhusmiljö. En tio månaders liten virvelvind som plötsligt slutat virvla. Infarter i båda armarna. Varv på varv med bandage för att hålla dem på plats. Slangar till en otymplig droppställning – följeslagaren dag som natt.
Vita rockar som gång på gång, två gånger i timmen, kommer in och sticker i små små fingrar. Fingrar som snabbt blir ömma och fulla med prickar. På natten hinner vi knappt somna om förrän de kommer igen. Håller fast. Sticker. Tar blod. Små små droppar blod.
En mamma. En vanligtvis stark och trygg mamma. En mamma som nu hålögd, sliten och förtvivlad försöker förstå. En högst ovälkommen gäst har invaderat deras liv och förgiftat bebisens kropp. Raserat hela deras värld.
Chock. Ännu har det inte gått in. Insikten av vad detta nya liv innebär. Ett liv fyllt av fasthållningar, nålar och stick. Dagliga kränkningar, tvång och oändligt med tårar. Tårar som aldrig nånsin kommer ta slut.
Syskonen på besök. Besök till en helt ny och oväntad värld. En skrämmande värld. Syskonen som inte ens kan ana hur livet kommer att påverkas. Hur de själva kommer att få stå tillbaka. Stå tillbaka gång på gång för resten av livet för när det gäller en kronisk dödlig sjukdom kan det aldrig någonsin vänta. Liv och död – plötsligt så nära varandra. De kommer stå där vid sidan av och se på. Se den starka mamman plötsligt så svag och den lilla bebisen med den lilla kroppen full av märken efter nålar, hård tejp, ömmande fingrar och tår och en förtvivlan i blicken.
Ett vilset syskon som plötsligt ligger raklång på golvet. Blicken i taket. Tårarna rinner i strida strömmar längs de mjuka varma kinderna.
“Mamma, det kommer tårar men jag vet inte varför.”
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
