Sedan lillasyster blev ungefär lika gammal som storasyster var när hon fick diabetes är det lite som en sådan déjà vu springer runt här hemma. För varje ålder hon kommer att vara från och med nu, kommer vi ha gått genom med storasyster. Det blir inte lättare, men man vänjer sig.
När jag ligger där på det kalla barnrumsgolvet, raklång, i den mest obekväma positionen du kan tänka dig, inser jag; Allt det där vi upplevde för fyra år sedan med storasyster var nog inte symtom på diabetesen. Sur och tvär och vägra sova. Jag har ju kollat lillasysters blodsocker åtminstone tre gånger den senaste månaden. Och nej, det är inte högt. Min egen och troligen korrekta diagnos lyder tvåårstrots. Att vara förälder är aldrig lätt. Att förhandla med en tvååring, helt omöjligt.
Nu har vi gått den här balansgången i fyra år. Det blir inte lättare men man vänjer sig. Sorgen över diabetesen kommer i vågor. I början kändes det fel att tänka på det som en sorg. Jag hade ju henne kvar hos mig. Får jag sörja? Får jag vara så här ledsen? Men tillslut bestämde jag mig! Jag sörjer det friska liv hon inte kommer få leva. Jag sörjer den där spontaniteten som dog den där dagen.
LÄS ÄVEN: 10 saker att tänka på när du pratar med ett barn med diabetes typ 1
Vågor av sorg
Hittills har vågorna av sorg för mig kommit som värst kring årsdagen i september. Löven har blivit gula, naturen har stått i sin prakt men i mig har mörkret infunnit sig. Men när löven har fallit har jag också kunnat släppa de där känslorna och gå vidare.
Sedan lillasyster blev ungefär lika gammal som storasyster var när hon fick diabetes är det lite som en sådan där påminnelse springer runt här hemma. Och olikt löven så är det inte något jag kan tänka mig ska försvinna eller lätta. För varje ålder hon kommer att vara från och med nu, kommer vi ha gått genom med storasyster. Och varje gång lillasyster gör något som avviker från hennes vanliga mönster. Då kommer tankarna och rädslan.
LÄS ÄVEN: Är det svårare att vara spontan när man har diabetes?
Kommer jag någonsin kunna slappna av?
Som i den monsterlånga kön på IKEA. Hon flippar över flaskorna med Loka som så strategiskt placerats där, självklart ihop med godiset som storasyster noterat. ”Tössti…tössti”. När jag plockar upp henne i famnen känner jag något varmt som infinner sig på min mage. Blött kiss läcker ur den genomvåta blöjan. Déjà vu. Minnena är direkt där. De dyblöta blöjorna för fyra år sedan.
Jag hinner inte mycket mer än hem innan jag återigen testat hennes blodsocker. 4,4… Ännu en gång är det långt ifrån högt. Jag frågar mig själv om jag någonsin kommer kunna slappna av på riktigt?
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
