Nio år efter mitt första halvmaraton kände jag mig redo att ge mig på det igen. Bakom mig hade jag en sommar med allt för mycket god mat och dryck, minimalt med konditionsträning och ett instabilt blodsocker. Målet var att ta mig i mål.
Träning är en viktig del av min vardag med diabetes. Lite varje dag är det som funkar för mig, gärna med hög intensitet, och helst så tidigt som möjligt på dagen. Det gör underverk för blodsockret resten av dagen. Men jag gillar också att ha ett mål med min träning. Innan pandemin hade jag anmält mig till Göteborgs halvmaraton, men det ställdes in. I år tog jag chansen igen och anmälde mig till loppet Kystleden, som går mellan Horten och Tønsberg. Jag hade tänkt träna mycket och långt innan loppet gå av stapeln i slutet av augusti. Men så blev det tyvärr inte.
Sommarsemestern
Jag hade planerat att träna riktigt mycket på semestern. Så blev det inte. Jag sprang korta löprundor varje morgon, men inga längre rundor som jag hade tänkt. Istället hade jag lata dagar med mycket god dryck och mat. Faktum är att jag gick upp flera kilo på semestern efter att ha levt det goda livet i fyra veckor. Jag ångrar inget, men med tanke på att jag skulle springa ett halvmaraton var det inte idealiskt.
LÄS ÄVEN: Fyra tips för att ta tilbaka makten över din kropp
Dagen för loppet
Jag kände mig i bra form dagen då loppet gick. Blodsockret hade varit bra på natten och jag hade sovit bra. Jag åt en god frukost och såg till att dricka mycket. Jag hade med mig ”nödproviant” i midjeväskan. I den hade jag både vatten, Love Hearts och choklad. Det fanns vätskestationer med vatten och saft var fjärde kilometer och jag kände mig säker på att jag hade allt jag behövde med tanke på blodsockret. Jag hade också med mig insulin under loppet.
Blodsockret under loppet
Jag hade runt 12 i blodsocker när loppet startade. Jag hade minimalt med aktivt insulin i kroppen och var ganska säker på att det skulle sjunka snabbt när jag började springa. Jag såg till att mäta cirka varannan kilometer. Efter de första kilometerna hade blodsockret inte sjunkit. Och efter sex kilometer bestämde jag mig för att sätta en liten dos insulin.
Jag satte en enhet och höll tummarna för att mitt blodsocker inte skulle sjunka för lågt. Jag fortsatte att mäta och blodsockernivån sjönk till tio under loppet, men inte under. Jag sprang i mål på en tid som var 18 minuter långsammare än min tid för åtta år sedan. MEN jag genomförde loppet och sprang hela vägen. Det är jag stolt över.
LÄS MER: Brutit en ny barriär med öppenhet om diabetes
Blodsockret 24 timmar efter loppet
Jag var ganska trött och hade ingen aptit efter loppet. Men kroppen behövde insulin så jag fick sätta doser även om jag inte fick i mig särskilt mycket de första timmarna. Först framåt kvällen fick jag tillbaka aptiten. Jag trodde att kroppen skulle klara minimalt med insulin efter en sådan kraftansträngning, men så var det inte den här gången. Jag tog samma doser som jag gör en vanlig dag. Och blodsockret höll sig på en bra och stabil nivå natten igenom. Sammantaget är jag nöjd med hur mitt blodsocker betedde sig under loppet, även om det kanske borde ha varit lite lägre under själva loppet.
Att springa ett halvmaraton igen gav verkligen mersmak. Det här vill jag göra om!
LÄS ÄVEN: Så kan du lära dig att gilla fysisk aktivitet
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
