Jag satt där med stickan i min hand. Tittade på stickan med ett plus som bekräftade det jag redan visste. Jag var gravid. En glädje, oro och likgiltighet spred sig inuti min kropp, som nu även bar något som skulle bli en fullt levande människa.
Bakgrund
Bara ett par månader tidigare hade jag suttit likadant, men då var den obeskrivliga glädjen den absolut främsta känslan. Jag skulle bli mamma! Någonting annat fanns inte i min värld. Nu var det bara att se till att blodsockret höll sig stabilt och på en bra nivå. Vad naiv jag var, trodde jag verkligen att det skulle gå så enkelt? Ganska snart fick jag träffa en läkare på specialistmödravården och i samband med det gjorde man ett första ultraljud. Det vi såg var inte vad vi väntat oss, det skulle ju vara ett litet foster där inne, men det var bara… Tomt?! Det som fanns var moderkakan och allt annat som skulle finnas där, men själva fostret fanns inte. Nu, så här i efterhand kan man förstå att något var fel, man ska inte se gravid ut i vecka 7, men så tänkte vare sig jag eller maken då.
Nu var jag alltså gravid igen. Rädd men med ett jävlar anamma som aldrig förr, vilket visade sig behövas.
Den första tiden
Precis som innan den första graviditeten låg mitt blodsocker på tok för högt. Det skulle jag ändra på illa kvickt sa jag mig. Sagt och gjort, jag kollade blodsockret stup i kvarten och var där med sprutan lika ofta. Jag hade ett hemskt illamående i början. Det jag fick i mig fick jag behålla, men det var ju bara det att jag inte fick i mig något nämnvärt. Barnet fick det den behövde, men det fanns ju ingen näring till mig, så runt vecka 9 blev jag inlagd med dropp i två veckor, jag var ju tvungen att orka. Även när jag kunde äta och blev hemskickad igen hade jag tät kontakt med specialistmödravården, jag träffade läkaren där varje vecka. Det var ett evigt pusslande med att få ihop mina doser, vi kunde höja fem enheter för att jag låg på tok för högt, plötsligt var jag istället låg, höjde vi därefter två enheter, ja då var jag lika hög igen. Att få ett bra värde visade sig bli mycket svårare än jag hade trott. Den normala gången för en gravid diabetiker är mycket fler kontroller, bland annat ultraljud. Trots mitt struliga blodsocker såg allting bra ut med fostret, och det gjorde det under hela resans gång, tack och lov.
Sjukhus
Runt vecka 25 bestämde man sig på mottagningen att man ville ha mig under observation och jag blev inlagd. Mitt blodsocker låg för högt i stort sett hela tiden och redan från start hade vi höjt mina insulindoser med flera enheter i veckan. Nu sa min läkare ifrån att hon, ensam skulle vara den som beslutade när det gällde mig, andra läkare skulle inte fatta några beslut, däremot kunde hon rådgöra med dem. Det gjorde hon, och det var ett mycket klokt beslut av henne. Hon konsulterade andra läkare på samma sjukhus, men även specialistläkare på de andra stora sjukhusen runt om i landet. Ingen hade något svar eller hade varit med om något liknande. Ett av förslagen var att prova att ge mig allt insulin intravenöst istället, man tänkte att jag kanske hade någon mystisk hudsjukdom som gjorde att kroppen inte kunde ta upp insulinet ordentligt, men icke. Efter ett dygn med insulin genom dropp kunde man se att det inte hade någon inverkan på mitt dåliga blodsocker. Jag fick stanna på sjukhuset länge, då man ville ha mig under uppsikt. Eftersom jag inte svarade på insulinet höjde man doserna kraftigt och ofta, men när som helst kunde det ge utslag och en extremt kraftig känning. Det vågade man inte riskera att jag skulle få hemma.
Lagom till jul då jag varit inlagd i nästan en månad fick jag till slut komma hem. Jag reste då hem till mina föräldrar i en annan del av landet för att fira helgerna där. På juldagen ringer min läkare, enbart för att kolla hur det går för mig, trots att hon är ledig. Vi bestämmer att vi ska höras igen om ett par dagar. Sagt och gjort, det gör vi. Bara ett par timmar efter det samtalet ringer hon igen- jag måste komma in så snart jag kan. Vad gör jag nu? Jag är ju 45 mil bort. Samma kväll reste jag hem och morgonen därpå infann jag mig på avdelningen.
Tillbaka igen
Ja, då var jag tillbaka på avdelningen igen, och allt fortsatte som förut. Ett normalt liv för mig nu var livet som inlagd på sjukhus. Mina insulindoser ökade mer och mer för varje dag som gick, och mina blodsockerkontroller var av största vikt. Vissa dagar skulle jag kontrollera det en gång i timmen, även nattetid. Det var för att dels kunna utvärdera effekten av insulinet, men även för att snabbt kunna upptäcka ett sjunkande blodsocker.
Efter drygt en månad fick jag åka hem över helgen. På måndagen när jag kom tillbaka var mitt blodtryck lite för högt, det var början till havandeskapsförgiftning. Jag fick inte åka hem igen. Nu började det istället pratas om kejsarsnitt, barnet mådde inte längre bra i magen. Jag var nu i vecka 35 och hade 400 enheter per dygn. Det gick åt en spruta Levemir och en spruta Novorapid, varje dag! Jag gav mig själv 13 injektioner om dagen. Ingen trodde att barnet skulle vara friskt, man vågade inte hoppas på det. Barnet föddes med kejsarsnitt, det var en liten pojke. I dagarna fyllde pojken 10 år, och han är frisk som en nötkärna. Man kallade honom ett medicinskt mirakel, och när jag ser på honom kan jag inte annat än att känna en enorm tacksamhet. En tacksamhet gentemot läkaren jag hade och att jag verkligen hade det där jävlar anammat som behövdes. Utan dom två faktorerna skulle det aldrig gått vägen.
Alla är vi olika, liksom våra graviditeter och vår diabetes. En del har inga som helst problem under sina graviditeter, medan andra har det. Detta var min berättelse.
Läs fler inlägg av Lena Sjödin:
Att leva med diabetes typ 1 och NPF
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
