För några månader sedan, i november, började jag prata i messenger med en kille på fejan. Han var med i en av de diabetesgrupper jag är med i, och vi pratade mest kring sjukdomen. Trevlig kille, lite yngre än mig tror jag. Vi hördes då och då, och sedan ställde jag en fråga jag aldrig fick svar på. Jag tänkte inte så mycket på det, tänkte att han hade mycket att göra.
Ett par veckor senare var han taggad på min feed i ett inlägg. Vila i frid, stod det. Jag kände honom inte väl alls, men han dog ifrån vår konversation och jag har inte kunnat sluta tänka på honom. Jag är inne på hans minnessida då och då, och en natt (uppe alldeles försent) var jag inne och tittade, och fick se att de kommit fram till till dödsorsaken. Diabeteskoma.
Det är väldigt underligt att ha en sjukdom där man oftast mår alldeles utmärkt. Men poff så ligger man på köksgolvet och svettas och skakar och trycker i sig socker, bara för att femton minuter senare må alldeles utmärkt igen. Eller att må alldeles utmärkt för att tre timmar senare ligga på akuten med dropp.
Jag berättar gärna om sjukdomen när folk frågar, men vill inte köra ner den i halsen på folk. Jag vill inte att någon ska få uppfattningen att jag tycker synd om mig själv för att jag har diabetes, för det gör jag verkligen inte. Shit happens och ska man ha en kronisk sjukdom är jag glad att det inte är en som medför smärta eller att man inte kan röra sig.
Men jag vill att ni ska veta, att det inte bara är att ta sina sprutor så är allt bra. Det är en evig dans på slak lina, 24 timmar om dygnet. Ibland mår man alldeles utmärkt och sedan är man död.
Ibland behöver man hjälp. Ser ni någon på stan som ser ut som de sover, eller ser påverkade ut, ta inte för givet att de är berusade. Ta reda på om de har diabetes, och ifall de har det så ge något sött och/eller ring ambulans. Har ni vänner som har diabetes, ha alltid dextrosol på er. Låt dem inte sova ensamma om ni varit på krogen och de är väldigt onyktra. Fråga hur de blir när de får högt eller lågt socker. Fråga hur ni kan hjälpa. Lita på att de kan sin sjukdom (ja, man kan äta tårta om man har diabetes). Läs gärna på lite om sjukdomen. Tänk på att kräksjuka är farligt farligt för sådana som oss. Och vill vi inte ses när ni är lite förkylda, så är vi inte sjåpiga, det är helt enkelt mycket värre för oss eftersom blodsockret får frispel.
Jag brukar säga att diabetes är lite som att ha en ettrig tamagochi, som alltid är arg. Utvecklar det hela och säger att det är som att ha en arg tamagochi med en osäkrad handgranat i handen. Som dessutom har helt olika krav från dag till dag. High maintenance som fan.
Detta blev ett långt inlägg, men tack om du läst ända hit. Om du är vän med mig, så kan din kunskap om min diabetes på riktigt rädda mitt liv. Bokstavligt talat. Jag vill inte höra om fler unga människor som dött av sin sjukdom nu. Och jag vill inte bli en av dem. Jag vill inte dö för att omvärlden tror jag är full och ignorerar mig när, jag i själva verket behöver komma till akuten pga diabetesen. Det händer alleles för ofta. Därför behöver jag, och alla andra diabetiker er kunskap. För att det inte ska stå “vila i frid” på fler väggar.
Kram!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
