Kaffekokaren puttrar och grannens Nyhetsmorgon grötar sig ut genom väggarna, mot hallen där du drar selen över din morgontrumpna hund för att släpa den genom kvarteret på den sedvanliga rundan. Och lika självklart som du senare äter din frukost och dricker ditt kaffe tar du ditt insulin och dina vitamintabletter, och sedan rullar dagen på som dagar gör.
Det är bilden många har. Att vi tar insulin på sättet man tar en tablett. Genom givna inställda doser. Vad många inte tänker på är att diabetes är en individuell sjukdom, att det kan vara mer eller mindre svajigt och kräva mer eller mindre anpassade doser. För mig varierar det enormt hur mycket insulin jag tar, beroende på en mängd faktorer. Och för att göra det än mer komplext så finns där saker att ta hänsyn till som inte riktigt går att väga in. Faktorer som stress, en begynnande infektion, hormonella obalanser, en punktering, presidentval, grannen vid sophuset och BRÅTTOM bråttom, ebb eller flod, gud vet vad egentligen…
Viktar insulindosen precis
En del morgnar fungerar det faktiskt ändå hur bra som helst. Jag ska ut och springa och magiken händer. Jag viktar insulindosen precis rätt mot intensitet, sträcka, mat och allt annat. Andra mornar fungerar det inte riktigt lika bra. Jag tvingas förstärka frukosten genom att ta löppasset med käften fylld av Dextrosol och Snickers.
LÄS ÄVEN: Tack til er som frågar
Sen så säger folk att det inte ska vara så, att man faktiskt inte ska behöva tvångstugga Dextrosol när man springer. Jag kan faktiskt inte mer än hålla med om det. Så ska det faktiskt inte vara. Men vill jag springa som jag gör verkar det ibland absolut tvunget att göra just det. Ta det tugget med min strejkande bukspottskörtel istället. Men tog du inte för mycket insulin då? Jo, med facit i hand gjorde jag ju det. Och det är just det som är grejen med den här sjukdomen. Det som många verkar ha så förbannat svårt att förstå. Det är som att skriva en inköpslista och sedan förpassas till ett kinesiskt Ullared. Det krävs ofta en del justeringar för att vingla sig genom det planerade. Det individuella, dagliga. Det ständiga balanserandet som många gånger tippar en fel, trots att man lagt klossarna precis som förra gången då allt gick bra.
Ett år sen
Allt blir ändå till en vana säger folk, med tiden går det av sig själv. För mig har det nu gått drygt ett år sedan den där dagen då jag darrande högg min första spruta mot magen, och det är inte bara dagarna. Att svettig och mycket tunn vakna till CGM:ens dödshymn för att tvångsäta mitt i nätterna. Det vet jag inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid. Och allvarligt, utvecklare till CGM:en, svinbra grejer ni har tagit fram, verkligen! Jag kan inte föreställa mig hur mitt liv som diabetiker skulle sett ut utan hjälpmedlen, men ska det inte gå att få till en något mindre ödesmättad varningssignal än den elektroniska begravningshymnen? Man förstår allvaret ändå liksom.
LÄS ÄVEN: Skapar diabetes mentala problem?
Men jag hoppas verkligen att jag hinner vara med om det där en del människor utanför diabetessfären pratar om, att få allt förvandlat till en vana som genom ett tidens trollslag. För det är också så, att ingen – inte en enda, av de som sagt just det till mig, har själva varit insulinbehandlade diabetiker, men att de får rätt önskar jag verkligen.
Hoppas dom får rätt
Att jag en morgon kan dra Wiggo genom kvarteret, sätta mig i soffan och hugga in av frukosten utan att vikta och planera. Kanske ta ett par brödskivor till fastän jag är mätt, bara för att jag känner för det. Slicka bort marmeladen från läpparna och gnugga fingertopparna mot varandra för att få bort det som dröjer sig kvar. Tomheten. Den där vaga kvardröjande känslan av skuld i den stört sockrade bukfyllnaden. Att frossa och sedan kunna resa mig upp och gå vidare med vetskapen att kroppen och sinnet ändå kommer att fungera. Doser av vana, genom alla dessa alldagliga men ändå unika och på så många sätt märkliga dagar, fyllda av impulser och infall. Så jag hoppas, att tiden till slut ger dem rätt.
LÄS ÄVEN: För att du har diabetes…
Läs fler inlägg från Robert Jonsson:
Kungens krisp – om celiaki och diabetes
Sparka upp grinden och passera mållinjen
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
