Året var 1993 och jag vill minnas att det var i mitten av april som mitt och min familjs liv förändrades dramatiskt. Under en månads tid hade jag känt mig väldigt törstig ofta och jag sprang på toa stup i kvarten, trots detta eviga springande kunde jag inte hålla tätt under nätterna. Mina föräldrar började bli oroliga och när jag även började rasa i vikt så tog morsan med mig till vårdcentralen.
Jag tror inte att jag riktigt förstod vad jag gjorde där, men jag kunde märka att min mor var kännbart nervös och orolig. Efter ett litet stick i fingret och en lång stunds väntan, kallades vi in till läkaren.
Läkaren var en kvinna med långt blont hår som tittade på mig med medlidande i ögonen. Hon tittade på mig och sa att jag var tvungen att åka till Sachsska barnsjukhuset, för jag hade fått ”sockersjukan”. Jag hade ingen aning om vad den här ”sockersjukan” var för nåt jävla påfund, men jag nickade bara och följde glatt med min mor ut till bilen. Jag frågade vad vi skulle göra på det andra sjukhuset och morsan svarade att vi skulle ta lite fler tester. Det var inte förrän vi kom till min skola som jag anande att det var något allvarligt på gång. Jag såg att min mamma hade tårar i ögonen när hon talade om för min lärarinna att jag hade fått sockersjukan och att jag skulle vara borta från skolan ett tag.
Väl inne på Sachsska fick vi återigen vänta länge på att få träffa läkare. Efter ett par stick i fingret men den där grova nålen som bara finns på sjukhus så kom nästa besked. Läkaren tittade på mig, återigen med den där blicken, och sa ”du måste sova över här på sjukhuset ett tag för observation”. Där någonstans brast det och jag började gråta av rädsla, för jag hade aldrig någonsin varit på ett riktigt sjukhus som patient och aldrig heller varit inlagd.
Väl inlagd på avdelningen fick jag dropp och en nål i vardera armveck. De första dagarna låg jag mest i sängen och lyssnade på massa vitklädda personer som berättade för mig om min sjukdom. Jag minns inte alla detaljer men en av läkarna sa ”Oscar du har diabetes och det är en sjukdom som du kommer ha resten av livet, du måste ta sprutor och blodprov varje dag i resten av ditt liv”. Jag la mig i fosterställning och snyftade fram ”mamma varför just jag”? Men varken doktorn eller min mamma kunde svara på den frågan.
Så här 14 år senare frågar jag mig inte ”varför just jag”? utan snarare ”när kommer botemedlet och kan jag få en insulinpump nån gång”?.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
