Kära Tomten, när du tystlåtet klättrar ned genom vår skorsten i år,
ligger jag sovandes i sängen med hårt hållna både tummar och tår.
Jag är inte längre något barn men mina önskningar är desamma,
som de varit alla de senaste åren och jag hoppas att du kan dem besanna.
Jag vet att du gör vad du kan, och att det där ute blåser både hårt och kallt,
men jag hoppas ändå att du har tid att hjälpa mig med det jag önskar mest av allt.
1)
Min första önskan, kära Tomten, är att en gång få sova ut,
och slippa oroa mig för låga värden från nattens början till slut.
Att inte behöva vakna mitt i natten, kallsvettig och livrädd,
att inte på det värsta ständigt tvingas vara förberedd.
2)
Som nummer två önskar jag mig lugn åt mina nära,
de som under tunga dagar inte tvekar att mig i sina armar bära.
Om möjligt skulle de ta över min diagnos och jag älskar dem mer än de kan ana,
men jag önskar mig en värld där ständiga uppoffringar skulle kännas banala.
3)
Nummer tre är en önskan som gäller både oss sockersöta och alla andra,
i samhället vi måste få vara mer VI – och mindre elaka mot varandra.
Fördomarna haglar tätt, men vi vet att vår sjukdoms utbrott inte år vårt ansvar,
Vi behöver finna stöd i jämlikar, och tillsammans mot okunskapen bilda ett starkt försvar.
4)
Min fjärde önskan rör de många tekniska ting som håller oss vid liv och i hand,
snälla Tomten, fördela dessa fantastiska tillgångar jämlikt över vårt land.
Man ska inte behöva slåss för rätten till ordentlig vård,
Även utan den fighten är vår tillvaro tillräckligt hård.
5)
Som nummer fem på min lista kommer min innersta önskning sedan åtta år tillbaka,
då när jag satt på sjukhuset, med diagnosen i knät och ur mardrömmen försökte vakna.
Att en dag kunna leva helt utan planering, nålar, blod och stick – med fingertoppar mjuka,
att kunna säga ”Jag HADE diabetes” är en dröm jag delar med de flesta sjuka.
Men Tomten, både du och jag vet att jag i själva verket är en lyckligt lottad tjej,
jag lever med en kronisk sjukdom mer än de flesta – men i mitt land är det en hanterbar grej.
Den gör vardagen tuff och kunde jag hade jag valt bort den utan att tveka,
men jämfört med mina jämlikar i andra länder kan lätt min historia blekna.
I länder där svält eller krig härjar vilt och fritt,
är vård, hjälpmedel och insulin inte alltid tillgängligt.
Där kan en diagnos som min vara en långsam dödsdom,
och inte – som den är för mig – en tuff vardagssjukdom.
Julhögtiden handlar om att ge bort en dos lycka och glädje till de du älskar mest,
och om Tomten inte hinner med alla – så får vi hjälpas åt att ge till dem som behöver det bäst.
Jag är inget litet barn längre, men jag skriver en lista och hoppas att mina önskningar slår in,
och min julklapp till de som behöver är en slant till förmån för en värld med friare tillgång till insulin!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
