”Det här är mycket intressant”, säger den unge läkaren med kliniskt markerade glasögonskalmar. Utskurna mönster i stålbågarna drar genom sidorna av hans brunvågiga hår som för att kyla tinningarnas häftiga blodgenomströmning. “Ja, just i det här fallet föredrar jag att vara fullständigt ointressant”, mumlar jag och låter blicken svepa runt i det garderobsliknande rummet. Den obligatoriska britsen, tvättfatet, snurrstolen i metall och över den en plansch med genomskuren hud. Jag stannar upp och betraktar de olika lagren innan blicken åter går mot hans bågar, läkarrocken, kroppen, frenetiskt framåtlutad, scrollande framför datorn.
”Mycket intressant”, upprepar han, och fortsätter sedan: ”Det kan nog vara dags att sätta in insulin. Vi tar ett batteri av tester under veckan så får vi verkligen se.”
Och redan innan jag hunnit perforera huden genom min första subkutana injektion så skickas tusen saker genom mig. Allt har fått sin förklaring: Texten på skärmen som jag under en tid upplevt suddigare, grumligheten som tvingat mig att kisa eller luta mig fram för att riktigt kunna se. Löppassen utan ork. Sluggandet. Upplevelsen av att springa i stelnande betong. Den ständiga tröttheten. Viktnedgången. Törsten och det evinnerliga kissandet. Jag ser det klart nu. Just i ögonblicket när han nämner insulin. Just då är jag skarp och hinner vara på tusen och ett ställe i mina tankar.
Och det är ändå paradoxalt, när jag äntligen systematiskt slutat förstöra min kropp. När jag tar hand om mig på ett helt annat sätt, då fortsätter kroppen som ett självspelande piano i samma dova sorgsna slinga som jag tidigare alltid följt. När mina Röda Prince är fimpade, General-snuset utspottat, och jag gjort mig av med all min förbannade sprit -eller åtminstone en stor del av den, då tvingas jag alltså till ett kontrollerat insulinknarkande.
Veckan efter läkarbesöket fann jag mig vimmelkantig på apoteket och såg sprutor, stickor, nålar och ett gäng andra grejer ställas fram på disken framför mig.
”Och så skulle jag vilja ha en sån där klippare”, sa jag och drog fram VISA-kortet. Kvinnan i den vita rocken upptagen med sina sysslor vinkade avvärjande och sa: ”Diabetiker behöver inte betala.”
Mycket förvånad styrde jag ner kortet i mobilskalet, vände mig mot kölappsautomaten och fönstren som slog ut sitt ljus mot den trötta novemberdagen. Där strimlades vardagen, likgiltigt och fullständigt självklart av ett ymnigt snöfall. Jag gick mot parkeringsgaraget med den där obegripliga påsen och kände hur vinterns första nålar smälte till tårar i mitt ansikte. Kände en verklig stöt av tacksamhet dra genom mig. Och jag tänkte, jag är ändå priviligierad. Jag är ju det. Sjukt priviligierad!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
