Det finns några extra superduperhjältar som gör det där lilla extra som inte många klarar av. Det är personal ansvariga för diabetesbarn där ute i förskolorna. Det här är min kärleksförklaring till er!
Jag tror att många med mig kan hålla med om att personalen på förskolorna är våra hjältar i vardagen. De torkar snoriga näsor, tröstar vid skrubbade knän, hämtar nappen och snutten när tårarna rinner på kinden. De finns där när du och jag inte kan finnas där.
Sen finns det några extra superduperhjältar som gör det där lilla extra som inte många klarar av. De tar sig an det där som egentligen är omöjligt. Det där som våra anhöriga runt oss är rädda för att ta sig an. Det där som vi som föräldrar i ärlighetens namn knappt reder ut själva ibland. Och det är alla resurser och personal ansvariga för diabetesbarn där ute i förskolorna. Det här är min kärleksförklaring till er!
LÄS MER: Barn som anhöriga
Fick hjälp och stöd när Vera blev sjuk
Jag och min man har haft sån tur. Vi har förstått att det inte alls ser ut på samma sätt på alla förskolor runt om i detta avlånga land. Vi har enbart haft kontakt med personal som tagit sig an arbeten med att sköta Veras diabetes med bravur. De är proffs. De går in till hundra procent för att göra varje dag till den bästa även om verkligheten ofta inte är i närheten. De ger aldrig upp, de klagar aldrig och de låter Vera vara precis som vilket barn som helst i den utsträckning det går.
När Vera blev sjuk sensommaren 2015, knappt två år gammal hade personalen på förskolan reagerat precis som vi på att något inte stod rätt till. I samråd med dem sökte vi återigen vård den där septemberkvällen trots att vi hade blivit avfärdade på vårdcentralen av en hyrläkare några dagar tidigare. ”Ge henne en napp och en mindre vattenflaska så ska ni se att hon nog blir mer nöjd och slutar dricka så mycket”. Hade vi lyssnat fullt ut på läkarens råd hade det kunnat gå mycket illa. Men superduperhjältarna däremot stöttade oss i att lyssna på vår magkänsla.
LÄS MER: Jag ville bara vara en normal tonåring
Ödmjuk och tacksam
Jag är så ödmjuk och tacksam över allt förskolan har gjort för oss. Att kunna lämna Vera i trygga händer på morgonen, veta att hon har det bra och att någon har koll på hennes blodsocker är den bästa känslan i världen. För som diabetesförälder är det också en tid för att få återhämta sig lite, släppa blodsockerkurvor och kolhydraträkning för en liten stund och bara vara du.
Tack Gläntans förskola och all underbar personal som passerat genom åren. Och alla andra som jobbar med diabetesbarn på andra förskolor; klappa er själv på axeln. Du ska veta om att du är värdefull! Och låt oss hoppas att jag en dag kan skriva ett nytt inlägg som handlar om hur fantastiskt bra det sedan gick även i skolans värld.
Läs fler inlägg av Maja Ljungberg:
Vad som händer under ytan
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
