Ungefär två år efter att Lukas fick sin diabetes så satt vi hemma tillsammans och kollade på bilder när bilderna från tiden då vi låg inlagda på sjukhuset dök upp.
Bilder av en snart 2-årig lite kille som ligger i en alldeles för stor sjukhus säng, med inlindade händer och ihop kopplad med en droppställning.
Bilder som visar starten på den livslånga vandringen vi tillsammans ska göra under många år framöver, tills vi är redo att släppa Lukas att klara sig själv.
Vandringen som faktiskt påverkar oss alla, hela familjen trots att det bara är Lukas som drabbats av en obotlig sjukdom.
En vandring som kan påverka så mycket att man antingen växer ihop eller växer isär som partners, en vandring som tyvärr gör att syskon hamnar i skymundan.
En vandring som tvingar oss att göra saker som ingen förälder någonsin drömmer om att behöva göra mot sitt barn, saker som vi idag kan göra med förbundna ögon. Saker som vi idag har gjort hundratals gånger.
Men det känns lika mycket i föräldrarhjärtat varje gång, hur mycket klarar ett hjärta innan det går sönder?
När vi sitter där och tittar på bilderna, så kommer frågan som vi har väntat på. En fråga som förtjänar ett svar, trots att jag vet att svaret inte var det som min 4-årige kämpe vill höra.
– Mamma, när försvinner min diabetes? När blir jag frisk?
Vi kan inte ljuga och inte heller försköna sjukdomen som Lukas för alltid kommer bära med sig oavsett han vill eller inte.
Men vi kan hjälpa honom, genom att finnas där och stötta. Lära honom hur han ska kunna leva det liv han vill, göra det han vill och inte känna några begränsningar.
Vi gör det för att vi måste och för att vi älskar honom så gränslöst mycket.
Hälsning
Maria
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
