Första gången jag upplevde ett utanförskap pga min diabetes typ 2 var när jag som gravid förstagångs-mamma skulle ansluta mig till en grupp på nätet som hette; gravida mammor med diabetes typ 1. När jag berättade att jag hade typ 2 fick jag inte vara kvar.
Så där satt jag, rätt ny i cybervärlden, lika rädd, orolig, pressad, stressad och fundersam som en typ 1. Efter någon vecka så skrev jag ett långt inlägg där jag förklarade att oavsett siffra så upplevde jag exakt samma saker som dom. De godtog det så jag fick vara kvar.
Även inom vården särbehandlas man för att man har en typ 2 och inte en typ 1. Om man inte träffar rätt doktor.
Behandlade mig som en person
Som jag skrev tidigare så träffade jag en fantastisk läkare 2007. Han såg bortom siffran och behandlade mig som en person. Som såg att livskvalitén för denna mamma, dotter, flickvän, kollega och människa var viktig. Jag lånade en CGM. När jag skulle lämna tillbaka den så grät jag. Jag var så ledsen. Så säger han att han vill att jag ska testa insulinpump. Tystnad. Va? Ska jag? Men jag får inte. Jag är typ 2.
I juni 2011 var det dags. Jag blev med pump och mitt diabetesliv förändrades totalt. Från sprutor i 10 år till pump. Och såklart lite tabletter på det. Jag var så orolig att jag under några månader inte gick hemifrån utan spruta och kanyler.
LÄS ÄVEN: Typ 2-diabetes kan kan starta mer än 20 år innan diagnosen ställs
“Bolla Diabetestankar”
Tack vare pumpen så hamnade jag i en diskussion om TLV. En tanke föddes om en grupp där man kunde prata diabetes. En grupp för alla oavsett typ. Namnet på gruppen blev Bolla Diabetestankar. I skrivandets stund 7993 medlemmar.
Det tog inte lång tid förrän jag blev tillfrågad om att gå med i styrelsen i den lokala föreningen och snart nog länsföreningen.
Från engagemang till hundra. Och jag älskar det. Tänk att blanda ihop orden diabetes och älska. Jag har träffat så många fina människor tack vare min diabetes. Vänner för livet. Människor som aldrig hade korsat min väg annars. Jag har fått sprida kunskap på läger och konferenser. Jag har utvecklat den sida hos mig själv som är grym på att organisera för andra.
Jag minns det första barnlägret jag besökte. Då grät jag i smyg. Dessa små hjältar. Mitt mammahjärta bankar hårt för dessa föräldrar. I år är jag för fjärde gången med och styr upp Södermanlands läns barndiabetsläger. Regionskonferensen är i vårat län denna gång så inför den är det full planering. Det betyder att det inte blir någon Bolla Konferens 2017.
LÄS ÄVEN: Diabetes typ 1 och typ 2. Lika, men olika
Alla är välkomna – båda typ 1 och typ 2
Vet ni? Det är helt oki att ha diabetes när man har den där bra dagen. När man får träffa andra. När man gör skillnad och får engagera sig. Allt från en pratstund i kassakön till den stora konferensen, allt är viktigt. Alla möten är viktiga. Möten med andra.
Jag hoppas att fler vill engagera sig i den lokala föreningen. Det är en början i alla fall. Många kanske inte vill gå ut, sitter hemma och läser bloggar eller umgås på Bolla Diabetestankar. Men ut och träffa andra för att se likheter och knyt kontakter. Vi i Diabetesföreningen Katrineholm m.o har en trogen skara människor som umgås en gång i månaden. Där är alla välkomna. Typ 1, typ 2 och anhörig.
Ja… det blev bra till slut. Det trodde jag inte den där gången när jag satt och grät och skulle få sprutor för resten av livet.
Jag vill att alla ska få veta hur det är att leva med diabetes typ 2. Det är inte alltid så enkelt. Men en sak är säker; att man kan må så mycket bättre av att engagera sig.
LÄS ÄVEN: Många känner skam över att ha diabetes typ 2
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
