Klockan var sent slagen. Mörkret hade för länge sedan intagit hamnen.
I stort sett allt som kunnat gå fel hade och skulle göra det närmsta dygnet.
Min diabetes var inget undantag.
En båtmotor som fallerade strax innan mörkrets intåg under en vägbro, ett kycklingben som förmodligen hade fastnat i matstrupen vid lunchtid, bogserad in i en främmande stad i bäckmörkret. Och så insulinpumpen. Samma pump som hållit i år och dag, som vägrat ge upp, samma odödliga pump tog slutligen sitt sista andetag.
Att pumpen gav upp där och då kändes som spiken i kistan. Det var ett knytnäveslag i solarplexus. Att tillfälligt behöva återgå till insulinpennor.
Låt mig förklara det närmare.
Detta handlade om mer än bara två olika verktyg att injicera insulin. Med pumpens sista suck tappade jag fotfästet.
Dess felmeddelande gäckade mig. Det gick på repeat, om och om igen, högljutt och ilsket.
Med pumpen i kupade händer kändes det som att hålla om ett sviktande organ. Jag viskade smädelser varierat med ömhet och lovord till den. Hat och kärlek med en pendels slag.
Den vägde tungt i handen. Frustrationen och hopplösheten växte inom mig i ruffens mörka vrå.
Borde den bli en macka att kasta på vattenytan? Kanske borde jag ge den en ordentlig begravning innan jag letar fram mitt nöd-kit med insulinpennor? Kan jag laga den? Nej… Jämret med det blinkande felmeddelandet talade sit tydliga språk.
Talade den till mig? Blinkandes ”A-33”.
Befann jag mig under vattnet? Det kändes så. Höstkylan är mycket rå nattetid i en gammal femtiotals-båt.
”A-33”. Bad du om ursäkt för ditt borttynande? ”A-33, A-33”.
Ingen skugga ska falla över dig lilla vän. Sov nu din sista sömn; och så skruvade jag upp batteriluckan och displayen slocknade…
För mig handlar diabetes om kontroll. Blodsockret är en variabel som aldrig sover. Blodsockret kräver min uppmärksamhet. Kontroll genomsyrar min vakna dag. Kontroll är med i min sömn.
Med pumpen tillåts jag leva med sämre framförhållning och fler impulser. Jag lever mer cirkus och bibehåller ändå sjysta värden.
En pump kan du finjustera i detalj och stoppa när det passar. Långtidsverkande insulin tuffar på som tåget, relativt konstant och omutligt. Istället för knappar fick jag parera låga värden med mer kolhydrater oftare. För mig innebar det mindre frihet.
Min dramatiska mackapär hade båda fötterna i graven och utan den var min verklighet under attack. Alla tidigare missöden under dagen var som bortblåst. Det snurrade i huvudet.
Självklart överlevde jag dygnen i Stenungsund. Märkliga dygn. Men det var med mindre kontroll, mer roulette, sämre värden. Det kändes som att jag insjuknade på nytt i diabetes.
När min nya pump anlände var det lilla julafton inombords. Fadäsen på västkusten där min tappra krigare givit upp gav mig nytt perspektiv. Pumpen var inte alls självklar. Det hela blev ett nyp i armen som brände skönt såhär efteråt.
Att helt och hållet kunna förlora kontrollen får dröja. Till den dag jag är botad kommer jag att gå på batteri – det är jag tacksam för.
Läs tidigare inlägg av Alexander Edenwind:
Ensamseglare med diabetes – del 1
Ensamseglare med diabetes – del 2, en tiondels ansträngning
Har jag någonsin sett min diabetes i vitögat?
Undrens tid är inte förbi – Alexander, med rätt att föra diabetesdagbok!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
