Jag rycks ur sömnen och på en sekund är jag klarvaken. Pulsen är över 120. I min kista till sovyta är det mörkt och det tar en stund att förstå vart jag är.
Utanför har vinden ökat och vridit. Båten rullar kraftigt och när jag sätter mig på knä ramlar jag omkull.
Platsen är en vik utanför Landsort och om någon timme är det tidig morgon.
Fastän det bara är 10 grader i luften är jag våt av svett.
I tumulten tar det en stund att finna blodsockermätaren. Där, 2.0.
I mitt huvud skissar jag upp möjliga platser jag kan ha lämnat snabbt socker. Hypoglykemi spär på virrvarret.
Ordning och reda i den här lilla sardinburken till båt är a och o. Men med ordningen har jag slarvat och nu får jag betala priset.
Inredning, backar med prylar och kläder flyger all världens väg vilket självklart gör sökandet värre. Ljuskällan (min iPhone) är otillräcklig och suckar flämtande i ruffen.
Det hela känns som en mardröm och nu känner jag kylan som äter sig genom skrovplasten och in i min märg.
Tillslut finner jag något sött att hälla i mig, läsk av något slag.
Ensam i en naturhamn. Ute på svaj några stenkast från land i ytterskärgården, mörkt skakigt och nu brådskande.
Jag stirrar upp mot rufftaket och väntar på att sockret jag hällde i mig ska kicka in. Ny kontroll av blodsockret, 1.7. Ett av mina lägsta uppmätta värden någonsin.
Stunder som denna kan nog alla diabetiker relatera till. Väntan på vändningen. Det dimmiga, ihåliga, vimmelkantiga, skakiga, läskiga.
I väntans tider brukar ett mantra spelas upp i mitt huvud. Något jag läste någonstans någon gång i ett annat sammanhang. Det löd i stil med: utför du något i förebyggande syfte, i god tid, innan det eskalerar så behöver du lägga ner en tiondel av den energi du kommer behöva för samma uppgift i ett senare skede när problemet eskalerat.
Alltså, hade jag klämt i mig det där extra målet mat jag övervägt tidigare under kvällen kanske det låga värdet kunnat undvikas. Hade jag städat och gjort iordning båten hade det rekylerande sockret förmodligen funnits närmare till hands.
Vet jag med mig att jag borde göra något men skjuter upp det kan det kosta mig tio gånger så mycket energi att lösa situationen vid ett senare tillfälle.
Precis samma devis försöker jag leva efter i segelbåten. Där straffar sig nästan allt tiofaldigt om jag försöker ta genvägar genom att skjuta upp nödvändigheter. Allt från dåligt iordninggjorda tampar till oljefläckar eller slarviga förtöjningar.
Efter vad som kändes som en evighet började sockret sakta att stiga. Min hålögda blick återfick sin skärpa och tankarna gick att ta på igen. Mina darrningar stillades och hjärtat slutade att rusa. Kallsvettig och medtagen låg jag kvar och försökte återuppbygga mig själv.
Om några timmar skulle jag kliva upp och fortsätta min segling. Världen utanför båten hade ingen aning om hur min natt varit.
Dessa brottningsmatcher med ödet sliter på mig. Man vänjer sig till viss del, men det är en kamp i det tysta… Osynliga matcher i ringen…
Natten kostade tio gånger mer än vad som hade varit nödvändigt. Turligt nog lovade dagen solsken och fina vindar! Jag skulle bli belönad för mitt onda.
Läs tidigare inlägg av Alexander Edenwind:
Ensamseglare med diabetes – del 1
Har jag någonsin sett min diabetes i vitögat?
Undrens tid är inte förbi – Alexander, med rätt att föra diabetesdagbok!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
