Att engagera mig i diabetes på olika sätt har alltid varit en självklarhet. Att bara stå och vänta på att någon annan ska göra något är inte riktigt min melodi.
När jag fick diabetes var det år 1995. Julen stod framför dörren och mina syskon skulle spela i skolans julspel på kvällen. Mamma, som är sjuksköterska till yrket, hade en dundrande oros huvudvärk. Hon upplevde en ökad törst, onaturligt många toalettbesök och en trött Linda. Kunde det vara diabetes?
Det blev ett besök på vårdcentralen. Där fick vi beskedet som kunde ha uppfattats som ett tryggt besked – “hon har bara druckit för mycket saft” blev utlåtandet. Mammas oros huvudvärk gav sig inte dock, så det blev en tur till närmaste sjukhus. Ett snabbt blodsocker togs och resultatet var ett högt blodsocker. Nu började resan som ännu inte tagit slut, dvs. resan med diabetes typ 1. Mamma grät, jag frågade om hon också blivit sjuk. Vi blev inte publik på årets julspel, utan istället förberedde vi oss för två veckors sjukhus vistelse. Jag njöt på lekterapin medan mamma och pappa kämpade intensivt med att förstå sig på sjukdomen som trängt sig på i vårt liv.
Vår familj fick ett löfte från de medicinska experterna och löftet löd att diabetes gåtan skulle vara löst inom en tio årsperiod. Det saknas forsknings pengar får vi ofta höra. Jag valde tidigt att alltid engagera mig inom diabetes. När jag var fjorton år började jag engagera mig i diabetesförbundets ungdomsråd, Ung diabetes. Där öppnades många möjligheter att inspirera andra och engagera mig för att sätta diabetes på samhällets karta. Jag hade ett stort berg att bestiga. Kunskapen om diabetes i samhället är alldeles för låg och jag blir ofta bemött med meningen – “ojdå, hur mycket socker har du dragit i dig?”. Om det ändå vore så enkelt att diabetes berodde på mängden socker jag ätit.
Idag har jag valt att engagera mig i diabetesfrågor och min lokala diabetesförening ligger mig varmt om hjärtat. I år fokuserar vi i styrelsen på att samla in pengar till Diabetesfonden och i juni månad startade vi upp i Kungsbacka parken med projektet “Dansa för diabetes”. Deltagaravgiften går direkt in till vårt insamlingskonto. Jag hade innan projektet envist lovat mig själv att om jag så skulle dansa själv så skulle projektet bli av och det blev det, många bäckar små, varenda krona räknas. I november månad i samband med världsdiabetesdagen är det final med galamiddag. Då ska en check lämnas över till Diabetesfonden.
Vi hoppas vi kan skriva en stor summa, så nu gäller det att tänka till. Vad ska nästa insamlingsprojekt vara?
Vi är inspirerade till max att engagera oss i insamlingsfrågan för diabetes, vi är målmedvetna och kommer inte ”nöja oss”, det behöver bli en ökad medvetenhet kring diabetes och vi vill vara en del i förändringsprocessen för att öka medvetenheten och engagemanget kring diabetes i samhället.
Sitta still och vänta på att någon annan ska göra något är inte min melodi, utan nu knuffar vi Diabetesfonden framåt!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
