Jag var killen som i princip alltid var bäst. Han som spelade fotboll hela tiden. Han som aldrig behövde oroa sig för något. Jag skulle bli fotbollsproffs i utlandet och tjäna riktigt mycket pengar. Det var så min dröm såg ut. Fram till den där dagen då läkaren berättade för mig att jag hade fått diabetes typ 1.
Jag minns det höstlovet så väl. Jag var 17 år. Min mamma och jag var hos min styvfar, och fick träna med ett nytt fotbollslag den veckan. Mest för skojs skull egentligen. Jag älskade att träna och visa upp mig på träningarna. Men det var något som inte var riktigt som det skulle …
Det började med att jag ofta blev väldigt törstig. Jag behövde stiga upp flera gånger under natten för att gå på toaletten. Jag blev också snabbt väldigt trött under träningarna också.
Varför pratar läkaren om diabetes?
Min mamma bestämde ganska snabbt att det här var något som vi måste kolla upp. Hon bokade tid hos läkaren, och vi åkte dit direkt efter att semesterveckan var slut. De tog blodprover, och läkaren sa visst något om diabetes också … Nu skulle vi bara få svar på analysen av långtidsblodsockret.
Jag minns att jag tänkte; men varför pratar han om detta? Vad har det med mig att göra? Kan han inte bara typ skriva ut några tabletter? Något som gör att jag blir bättre och slipper springa på toaletten på nätterna?
När vi gick därifrån kände jag att det var ett totalt bortkastat läkarbesök och det hade inte riktigt gått upp för mig då. Det hade inte gått upp för mig att jag hade fått diabetes typ 1.
LÄS ÄVEN: Matglädje vs näringsinnehåll
Jag hade fått diabetes!
Men plötsligt gick det upp för mig. Diabetes typ 1? Jag minns hur det kändes i magen än i dag. Jag kände mig fullständigt sänkt. Från att ha spelat fotboll flera gånger om dagen och träna massor för att lyckas med sporten jag älskat, till att skickas till sjukhuset för att få behandling för diabetes typ 1. Det var ingen höjdare.
När jag tänker tillbaka på det så är det ju heller inte så konstigt. Hela min tillvaro vändes upp och ner, och jag fick veta att jag måste leva med att sticka insulinsprutor i mage och lår varenda dag resten av mitt liv. Det var naturligtvis extremt mycket att smälta för en 17-åring. Det är fortfarande tungt ibland.
Medan mina vänners, lagkamraters och klasskompisars liv fortsatte som vanligt var jag nu killen som alltid måste kontrollera antal kolhydrater i all mat. Använda insulinpumpen, sprutspets och blodsockermätare varje gång jag skulle äta eller dricka något. Det var svårt, det gjorde ont, och all min självkänsla och mitt självförtroende försvann. Min dröm krossades!
LÄS ÄVEN: Hur en diabetiker äter kan förbettra deras hälsa
Så kom vändpunkten – slut med gnället
Jag tänkte mycket. Länge. Men jag minns så väl när vändpunkten kom. En dag sa jag bara till mig själv:
”Nu är det dags att du slutar tycka synd om dig själv, Thomas. Nu är det slut med gnället! Du har två val; antingen fortsätter du att tycka synd om dig själv, eller så försöker du att göra det bästa av situationen. Gör det du vill göra. Det här behöver inte begränsa dig över huvud taget!”
Det kanske inte verkar så omvälvande när man läser det så här i efterhand, men det var ett slags aha-upplevelse för mig. En vändpunkt. Det var slut med att tycka synd om mig själv. Jag skulle istället arbeta hårdare än någonsin för att kunna göra det jag vill, oavsett om det var träning, fotboll eller att äta det jag känner för att äta.
Jag ville inte vara den där personen som slutade upp med det jag älskar för att jag fått en ”sjukdom” som gjorde det svårare för mig. Nej, jag skulle bli han som kunde säga att det här är något man tar sig igenom. Man ska kunna fortsätta att leva sitt liv på ett otroligt bra sätt, med eller utan diabetes. Kunskap ger makt! Här var det bara att läsa in sig på den egna sjukdomen och landa i det.
LÄS ÄVEN: Att släppa taget för att ge mer frihet i vardagen
Jag skulle bli den piggaste av dem alla!
Situationen förändrades. Jag gick från att tycka att det var pinsamt att plocka fram blodsockermätaren ur omklädningsskåp och andra ställen, till att jobba med att pricka exakt rätt blodsocker inför träning och matcher. Från att äta mat och se till att mitt blodsocker var rätt de närmaste timmarna, till att räkna ut och ta med mig resultatet till nästa gång jag skulle äta. Det var naturligtvis en utmaning, men absolut inte omöjligt. Jag var inte han som skulle fortsätta tycka synd om sig själv tills jag var 60-70-80 år. Jag skulle bli den piggaste av dem alla!
Det har så klart varit både med- och motgångar efter detta. Jag har missat blodsockret flera gånger. Jag har kämpat med att få ner mitt blodsocker under längre perioder, och jag har haft riktigt lågt blodsocker flera gånger. Kort sagt har jag varit så less på det, men det har alltid blivit bättre. Och det är precis det som är poängen: Det blir bättre!
Det bör tilläggas att jag har haft otroligt många som har stöttat mig under resans gång. Och det är viktigt att vara öppen för att ta emot allt stöd man kan när man behöver det.
LÄS ÄVEN: Ställ krav för din egen hälsa
Vill motivera andra
Nu är jag 22 år. Jag har spelat fotboll aktivt på ganska hög nivå sedan jag fick diabetes. Faktiskt har jag tränat och ätit mycket bättre än innan jag fick diagnosen. Jag har blivit vuxen snabbare och tar ansvar för mitt eget liv, är mer eftertänksam och empatisk mot andra människor. Allt detta beror förmodligen till stor del på diabetesdiagnosen.
Nu har jag utbildat mig till PT (personlig tränare) för att kunna hjälpa andra och motivera dem att nå sina mål.
Jag känner nu att jag har nått några viktiga mål för mig själv, och det är tack vare det valet jag gjorde som 17-åring. Jag skulle inte sätta mig ner och ge upp. Gnäll hjälper inte. Gör du bara jobbet så når du målet!
LÄS MER OM VÅRA PRODUKTER på Accu-chek.se
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
