En sommar under mellanstadietiden fick jag se ett spår. En aning. En vattenväg en mörk natt. Vid slutet av denna resa, under en bro där hundratals fladdermöss sökt sig ut för att jaga skulle vi mötas. Vi hade inte introducerats för varandra ännu.
Under sommarnattens mörkaste timme skulle ett ack så litet frö sås och med tiden, många år senare likt en törnbuske slå ut.
———————
Bussen hämtade upp oss på väg ut mot barnens ö och ett kollo.
Jag var frisk. Allt var nytt och spännande och dagarna flöt på som dagar gör när man är ung.
Allt till en kväll när vi hade tjatat hål i huvudet på en av kollo-ledarna. Vi ville se fladdermössen. Dom som alla pratade om. Ledaren sa nej, men till sist gav han efter under villkor att vi var en liten grupp om fem personer och att ingen fick veta något. Operationen skulle ske i största hemlighet.
Klockan midnatt sammanstrålade vår lilla enhet nära bryggorna. En meterhög dimma bäddade in sjön och med tysta årtag lämnade vi tryggheten bakom oss.
Färden gick över öppet vatten och in i en tät kanal kantad av vassrugg. Natten ljöd öronbedövande och väldigt nära.
Vi kunde ana bron på håll och det började regna fladdermöss.
Under skenet från månen slutade kolloledaren David att ro. Hundratals skott blixtrade förbi.
David rotade runt i ryggsäcken och fann slutligen vad han sökte.
En sjunde gestalt i båten
Ur mörkret fiskade han upp ett liten svart väska som legat gömd i jackfickan.
I det vaga månljuset skymtade en transparent penna i vilken han fingerfärdigt skruvade fast en kanyl. David vred på pennans topp och drog upp tröjan, grabbade tag i sitt hull med ena handen och förde in nålen i magen.
Hänförda, till ljudet av superrapida vingslag över huvudena satt vi och väntade på svar.
Med en snusmumriks minspel drog han ut nålen utan en droppes blodspill, skruvade av kanylen från pennan och la tillbaka verktygen där dom hörde hemma.
En speciell mycket distinkt doft gick att urskilja från sprutan.
David fortsatte att ro under knäpptystnad i någon minut innan han mötte våra blickar för att tillslut brista ut i ett stort leende. Under några intensiva minuter skulle besättningen ombord hålla förhör. Under resten av hemresan satt alla i besättningen försjunkna i djupa tankar.
Väl i land
Diabetes hade till dess varit ett läskigt ord. Något som likt cancer bara drabbade andra. Men David, sjysta allvarliga David hade diabetes. Han tog många sprutor per dag och stack hål i fingret med små nålar. Hur kunde vi ha missat det?
Jag gillade det inte. I mina ögon kändes han plötsligt väldigt sjuk, svag… Han kunde säkert plötsligt sjukna till, sjunka ihop, säkert svimma, kanske dö?
Det mörknade och natten kändes sent slagen. Jag minns inte hemresan.
Ett obehag låg kvar under veckans sista dagar. Några gånger såg jag David sticka sig innan vi for hem. Alltid i skymundan.
Vid ett tillfälle drabbades han av en skakig hypoglykemi och satt med blek svettig uppsyn i ett hörn och försökte repa sig.
I mina ögon var han likt en lungsjuk på sin dödsbädd och kollot kändes som en Bergman-inspelning med honom närvarande.
Berodde min starka reaktion på min ålder och att jag inte ännu blivit utsatt för livets små mörka mysterium? Kanske. Fast Davids diabetes slog mig med full kraft.
Sedan dess bar jag på en olustig ej uttalad känsla av att diabetes och jag skulle mötas igen, senare i livet på en annan plats i en annan tid.
Ett årtionde senare
Tio år senare låg jag i sjuksängen på Karolinska sjukhuset. Mitt uppe i den storm som sjukdomen väckt med gungade golv och sömnlösa nätter fick jag kliva tillbaka i tid och rum för en minut.
När sköterskan hjälpte mig med mitt första egna insulinstick i magen drabbades jag av samma distinkta doft som i båten den där midsommarnatten. Det var som att bita i en madeleinekaka och kastas tillbaka till den breda ekan med David & Co.
Många år senare står jag på insidan och blickar ut mot en sjukdomen som idag ser annorlunda ut. Jag minns med fascination mitt första möte med diabetes.
Den kvällen var mycket vacker och mycket dramatisk och något jag aldrig riktigt kunnat släppa.
Minns ni läsare hur det kändes att vara åskådare?
Läs tidigare inlägg av Alexander Edenwind:
Ensamseglare med diabetes – del 1
Ensamseglare med diabetes – del 2, en tiondels ansträngning
Ensamseglare med diabetes – del 3, pumpens sista suck
Har jag någonsin sett min diabetes i vitögat?
Undrens tid är inte förbi – Alexander, med rätt att föra diabetesdagbok!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.