En graviditet med diabetes skiljer sig en del från en vanlig graviditet. Den innebär bland annat ännu tätare kontroller av blodsockret, noggrann uppföljning på sjukhuset och ett blodsocker som beter sig annorlunda än man är van vid.
I det här och efterföljande inlägg kommer jag att dela med mig av mina erfarenheter av att vara gravid med diabetes.
Jag har dessbättre haft en välreglerad diabetes mer eller mindre hela livet. Trots det valde jag att rådfråga min diabetessjuksköterska när jag var på kontroll angående att vi ville skaffa barn. Efter att ha kontrollerat långtidsblodsockret, som helst ska ligga under 53 mm en längre tid innan man blir gravid (Diabetesforbundet.no), fick vi grönt ljus till att försöka bli gravida.
Varken jag eller min sambo har barn sedan tidigare, så vi visste inte om det var något som skulle ta lång tid eller om vi ens skulle lyckas bli gravida. Därför blev vid båda ganska överraskade, men väldigt glada och lättade, när vi lyckades på första försöket.
Tråkigt besked vecka 18
Tyvärr räckte det inte hela vägen den här första gången. Att vi skulle behöva gå ända till vecka 18 innan vi upptäckte på rutinultraljudet att det inte fanns något liv i magen var naturligtvis väldigt tråkigt. Ännu tråkigare var det när barnmorskan kunde meddela att fostret troligen inte levde efter vecka 10. Under dessa 18 veckor hade jag varit på kontroller på sjukhuset, hos läkaren och barnmorskan. Jag hade också berättat den goda nyheten för familjen, vänner och kollegor. Hos läkaren gjorde jag till och med ett ultraljud.
Att barnmorskan inte kunde registrera några hjärtljud, att magen inte växte nämnvärt och att jag blödningar som ibland också var smärtsamma, är några indikationer som jag nu skulle ha reagerat starkare på. Som förstagångsgravid visste jag väldigt lite och kände inte min kropp på det sättet. Jag ville inte vara hysterisk. Och när all sjukvårdspersonal som jag kontaktade med min oro sa att ”detta är helt normalt”, valde jag att lita på det och krävde inga ytterligare kontroller.
Att jag fick missfall hade för min del tack och lov inget att göra med att jag har diabetes. Det är något som kan hända alla. Man sa också till mig att det är något som många upplever, vare sig man har diabetes eller inte. Kroppen tar själv hand om det, och det är bra, även om det inte gör det hela mindre sorgligt.
LÄS ÄVEN: Sista löpturen utan känningsmat
Tidiga uppföljningar på sjukhuset
Det positiva är att jag nu är gravid igen, och har varit igenom detta tidigare. Inte en fullgången graviditet så klart, men jag känner min kropp bättre. Och baserat på tidigare erfarenheter är det en del saker som vi vill göra annorlunda den här gången.
Jag följer proceduren med uppföljning på sjukhuset av min diabetes som förra gången. Men, för att vi ska känna oss trygga har vi valt att gå på ultraljud mycket tidigt i graviditeten (vecka 6), och två gånger före vecka 18. Jag trodde att man gick på ultraljud oftare när man har diabetes, men det är inte förrän senare i graviditeten.
Som diabetessjuksköterskan sa till mig första gången jag nämnde om att vi ville försöka få barn, ringde jag sjukhuset ganska snabbt efter att graviditetstestet visade positivt. Det är så klart lite speciellt att dela med en främmande person att du är gravid nästan innan du har hunnit ta in det själv, men det är viktigt att du börjar tidigt med uppföljningar på sjukhuset när du har diabetes. Jag fick en kallelse mycket snabbt, ungefär i vecka 7. Första gången var det hos läkaren. Då kontrollerar man långtidsblodsockret och annat genom blodprov, och man tittar även på blodsockret.
Två veckor senare var jag hos diabetessjuksköterskan. Sedan tittar vi på blodsockret och justerar eventuellt basdosen. När jag var gravid första gången fick jag även en kontinuerlig blodsockermätare för att kunna hålla så bra koll på blodsockret som möjligt. Den har jag helt enkelt behållit och den är en väldigt bra hjälp.
LÄS ÄVEN: Ställ krav för din egen hälsa
Lite bättre förberedd den här gången
Sedan förra gången vet jag nu att jag måste gå ofta på kontroller på sjukhuset och att det blir mycket fokus på blodsockret. Jag ska erkänna att när testet visade positivt igen blev jag väldigt glad, men också lite stressad. Jag vet att det blir extra mycket jobb med blodsockret och att det inte bara handlar om mig nu. Vad händer om mitt blodsocker påverkar bebisen i magen negativt? Trots det är jag bättre förberedd mentalt den här gången eftersom jag vet vad som väntar och är mindre orolig för mitt blodsocker. Visst, jag följer upp noga själv, men jag har också lärt mig att det är viktigt att ha lite is i magen. Bra feedback från vårdpersonalen är också en mycket bra hjälp.
Förra gången jag var gravid gruvade jag mig lite för tidsbokningarna hos diabetessjuksköterskan. Jag kämpade lite med mitt blodsocker, som pendlade mycket. Jag förstår att det är viktigt att få ärlig feedback om det och hur viktigt det är att blodsockret är bra. Ändå minns jag att jag blev ledsen och besviken vid en del besök. Jag tyckte att jag gjorde så gott jag kunde, men perfekt blir det aldrig.
Den här gången känner jag mig lite mer självsäker. Och att jag har bättre kontroll baserat på erfarenheterna från min förra graviditet.
LÄS ÄVEN: Brutit en ny barriär med öppenhet om diabetes
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
