”Bit ihop, du får inte kräkas i Region Skåne:s bil Josefin ”sa jag till mig själv. Sen blev allt svart och mer än ett dygn senare vaknar jag upp i en okänd säng. Var befann jag mig och varför hade jag bara ett plagg kvar som jag kände igen och som var mitt eget – mitt vita AnnaPS-linne?
Fredagen den 11 mars började tidigt, jag tog tåget tidigt in till Malmö för att vara med på ett bodypump-pass klockan 6.45-7.30. Jag insåg att jag inte skulle vilja träna fredagkväll – dessutom tycker jag morgonpass är bra för blodsockret, det stabiliserar resten av dagen. Jag hade lite huvudvärk och efter passet gick jag till sjukhuset i Malmö, där jag jobbar, ätandes på min frukostmacka. Huvudvärken ökade mer och mer och jag tänkte att jag nog får leta upp en huvudvärkstablett.
Väl framme på jobbet fixade jag med kaffe som skulle med ut till det mobila vaccinations-teamet i Burlöv och mötte upp med min kollega, en sjuksköterska. Jag sätter mig vid ratten och vi rullade mot Burlöv Centrum där vi skulle möta läkare och vaccinationsbussen för att erbjuda drop-in vaccinationer mot covid-19. På motorvägen ökar min huvudvärk explosionsartat och jag säger till min kollega att “Jag mår illa, jag måste nog kräkas”.
Det sista jag tänker är ”bit ihop, du får ju inte kräkas i Region Skånes bil”. Tydligen (för detta har jag fått berättat för mig) kör jag lugnt och fint av motorvägen vid avfarten till Burlövs centrum, kör därefter in i en ficka som dyker upp vid sidan av vägen. Därefter VRÄKER jag upp bildörren och kräks på marken och tänker ”Bra, du kräktes inte i bilen” sen blir det svart.
Med blåljus till sjukhuset
Min kollega ringde efter läkare när jag hade gått ur bilen och kräkts upprepade gånger. Läkaren, som jag träffat tidigare frågade bland annat hur gammal jag är och jag svarade 2 år.….. Han ringer efter ambulans och jag säger att ”ni måste ringa min sambo”, tar fram min telefon och ringer upp honom och ger luren till läkaren. Sambon befann sig 30 mil bort så han ringde mina föräldrar. Jag kördes med blåljus till sjukhuset i Malmö där man på akuten upptäcker att jag blöder i hjärnan.
I ambulansintaget mötte mina föräldrar upp oss. Blödningen gör att jag skickas vidare till Lund och neurologen och där läggs jag på dropp och håller mig fastande för att avvakta om jag akut måste opereras. Av detta minns jag endast läkarens och mamma ansikte.
LÄS ÄVEN: Nyfikenhet som underlättar
Blodsockret pendlar
På lördag eftermiddag när jag börjar vakna till känns det som någon slår en slägga i huvudet på mig. Jag är illamående och supertörstig och får inte lov att dricka. Blodsockret ligger på över 15 och det enda jag får är ”sugkuddar” doppade i vatten. Jag får veta att jag är i Lund och att jag har en blödning i hjärnan. Jag ligger i en säng och har sjukhuskläder så när som på mitt vita AnnaPS linne som gissningsvis något tagit för Region Skåne kläder. Senare har jag svårt att sova och jag får öronproppar som är suveräna att förvara i fickan under armhålan, där man egentligen ska ha sin insulinpump.
Insulinpumpen är bortkopplad och jag är hög, åtminstone för en läkeprocess. Blodsockret pendlar mellan 10-20 under de sex dygn jag är i Lund. När jag till slut orkar börja protestera och säger att jag är hög, att jag behöver komma ner i blodsocker får jag höra ”det är bra för din hjärna att få energi”…… Det är galet frustrerande att få den typen av kommentarer. För jag kände mig rätt hjälplös när jag inte kunde påverka min diabetes. Jag som många andra diabetiker känner min kropp och vet vilket värde som jag mår bra av. Och att då få höra att ett blodsocker på över 12 är ok kändes INTE bra.
Fick tillbaka pumpen
Efter 6 dygn fick jag lämna Lund för vidare transport till Ystad sjukhus. Där fick jag äntligen tillbaka pumpen och började nästa diskussion med läkare om att jag ville röra på mig. I Lund hade huvudvärken tagit överhand och jag fick morfin mot det. Vilket resulterade i att jag började kräkas igen och att jag tappade några kilo.
I Ystad började jag med att gå med en gåstol i korridoren och därefter bokades det ett möte med sjukgymnast. Jag sa att jag ville gå ut och hon gick med mig ut på sjukhusområdet. Jag blev snabbt både starkare och mer rastlös, samtidigt som blodsockret parkerade på 13-19 hela tiden. Jag fick tag på några kompisar som kunde vara ”vakter” åt mig. Så jag äntligen fick lov att gå ut och gå i Ystad och sakta med säkert sjönk blodsockret.
Jag var heltidssjukskriven tom 15 juni på 100%. Skiktröntgen som gjorde i slutet av april visade ingen direkt orsak till hjärnblödningen. Det KAN vara en kombination av högt blodtryck ( som var över 200 11 mars) och diabetes. Något som jag tycker är märkligt eftersom jag hade ett blodtryck på 120/70 några veckor tidigare och min diabetes är ” välinställd”.
LÄS ÄVEN: För att du har diabetes…
Tänk vad fokus kan skifta
Min största reflektion är ”tänk vad fokus kan skifta”! Jag är så van vid att ständigt hålla kolla på mitt blodsocker och oftast tänker jag att “är blodsockret bra så mår jag bra”. Jag kan i efterhand se på CGM kurvan att blodsockret på motorvägen var 6.3 …… så ett bra blodsocker är ingen garanti för att hela kroppen mår bra!
Jag började jobba på 25 % i juni , 50 % i juli och 75 % i augusti och from 1 september jobbar jag heltid. Just nu ligger mitt fokus på att vara mycket utomhus, jag försöker gå mellan 15000–20 000 steg om dagen. Min passion för långdistans kvarstår och jag hoppas kunna återvända till mountainbike, simning och skidåkning i höst och vinter!
LÄS ÄVEN: Det hårda jobbet bakom ett perfekt långtidsblodsocker
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
