Jag har länge varit intresserad både av att resa och av språk. Jag har också länge haft en tanke och förväntan om att jag någon gång skulle studera utomlands, även om jag inte har vetat precis vad. Det har troligen att göra med min vilja att lära mig nya språk, förstå mig på nya kulturer och att bara uppleva ett nytt land som inte ser ut som Sverige. Jag gillar att träffa nya personer med olika perspektiv på saker och ting, och tycker att det alltid finns ett värde i att ta del av detta.
Nu har den chansen kommit. Min utbildning erbjuder utbyten med andra universitet världen över. Jag valde att inte försvinna alltför långt bort och därför blev det Nederländerna. Under fem månader med start i februari kommer jag att bo i den lilla staden Utrecht, som jag fått beskrivet för mig som en blandning av Lund och Amsterdam i litet format.
Det är såklart mycket att fixa inför resan. Förnya pass, göra språktest, ordna med studieavtal, skaffa boende, ta ut alla mediciner och vad som just nu känns som tusen andra grejer. Just nu är det mest packningspusslet kvar. 60 pumppoddar, 12 sensorer, 6 sprutor, 8 injektionsflaskor med insulin samt ett stort antal kanyler och mätstickor ska få plats i väskan tillsammans med alla kläder och övriga prylar. Tur att jag har en stor väska. Den största utmaningen och oron inför flytten har handlat om mediciner och hjälpmedel. Kommer de att räcka under hela vistelsen eller har jag rentav för mycket med mig? Det hade ju inte varit särskilt kul att stå där med två veckor kvar av terminen och ha slut på pumppoddar.
När det kommer till hur saker kommer att vara när jag väl är i Utrecht är jag både orolig, förväntansfull och nyfiken. Har jag möjlighet att ha mitt insulin i den delade kylen på mitt studentboende? Kommer det att finnas andra diabetiker där och vad har de i så fall för perspektiv på sin sjukdom och hur de lever med den? Och bara en sån spännande liten sak som att det förhoppningsvis finns andra typer av druvsockertabletter i Nederländerna!
Även om det på många sätt är en helt ny situation som jag beger mig in i, har jag aldrig tvekat på om det skulle vara värt att göra. Nu ska jag ju bara bo i Nederländerna under en termin och hade jag i framtiden till exempel fått ett jobb som skulle innebära en längre tid utomlands hade det krävt ännu mer omfattande planering. Men kommer den möjligheten längre fram i livet kommer jag att göra mitt allra bästa för att ta den.
Det handlar såklart om att hitta en kompromiss mellan det min diabetes vill och det jag vill. Men i slutändan är det inte diabetesen som bestämmer, det är jag som gör det.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
