Snart fyller jag de stora 30 åren, och då har jag officiellt levt med min kroniska kompis typ 1 diabetes i HALVA mitt liv. Det känns helt galet. Mest för att jag knappt kan minnas hur livet såg ut innan blodsockerkoll, kolhydrater, insulin och läkarbesök kom in i bilden. Men det känns också galet för att jag ibland faktiskt glömmer bort min diabetes och lever (nästan) som om jag vore frisk.
När jag var femton år och nydiagnostiserad utkämpade jag under de första veckorna en hård kamp mot tanken på insulinpump. Jag skulle absolut INTE ha någon fastsittande på mig som avslöjade för folk runt mig att jag hade en kronisk sjukdom. Nej nej nej. Det fanns inte på kartan. Idag har jag pump och CGM tydligt synligt. Jag har en diabetestatuering OCH jag jobbar på heltid med diabetesfrågan. Funny how life changes, huh?
Jag kommer alltid vara tacksam att jag drabbades så pass “sent” i livet som vid femton år. Det gjorde att mina föräldrar slapp den värsta oron och det största ansvaret. Jag har hela vägen tagit hand om min behandling på egen hand, även om jag alltid har kunnat luta mig på dem. När jag låg på sjukhuset sa de att injektioner och fingerstick snart skulle bli rutin. Så som att borsta tänderna varje morgon och kväll är. Det trodde jag inte på för en sekund då. Nu – ja, nu händer det att det går flera timmar i stöten där jag helt GLÖMMER att jag har diabetes.
Nu tar jag insulin på rutin
Min acceptans (från “NEJ, ALDRIG PUMP” till “Oh, det här ska jag nog jobba med”) och dagens fantastiska hjälpmedelsteknik gör att jag inte behöver tänka på min behandling alls lika mycket som innan. Jag doserar insulin på rutin, och har utvecklat en form av lugn inför svajigt blodsocker. Jag vet med mig att toppar och dalar är en del av livet med diabetes, och gör mitt bästa att inte stressa upp mig för ofta och i onödan. Det gör att jag kan fokusera mer på livet här och nu. Och generellt sett kan vara gladare.
Men det finns såklart baksidor av “insulin på rutin” också. Det finns dagar då mitt blodsocker hoppar lite mer än det kunde ha gjort om jag hade varit mer “diabetesfokuserad”. Det finns toppar som kunde varit lägre. Och låga värden som kanske kunde undvikits. Men sanningen är att mina värden inte har försämrats, utan snarare blivit bättre.
LÄS ÄVEN: Det hårda jobbet bakom ett perfekt långtidsblodsocker
Tacksam
Tro inte för en sekund att jag saknar respekt för de farliga aspekterna av diabetes. Jag har befunnit mig i den här världen länge nog för att vara väl medveten om dem. Men i grund och botten är jag tacksam för den relation till sjukdomen jag kan ha nuförtiden. Det lugn som min relativt långa (i relation till min ålder) “diabeteskarriär” har gett mig. Lyxen att då och då få “glömma” och bara leva.
LÄS ÄVEN: Så känns lågt blodsocker för mig
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
