När jag har en läkartid drabbas jag av en skräck som lamslår kroppen. Jag blir svettig och börjar leta efter flyktvägar. Det gör det svårt för mig att be om hjälp, och jag är nog också en ganska krävande patient.
Jag vet att det är svårt för dem omkring mig att se hur tufft livet har varit för mig ibland. För jag vill ha järnkoll hela tiden och vill inte ta emot hjälp. Naturligtvis hjälp från vänner och familj, men inte av dem som faktiskt kan ge mig förslag på hur min diabetesbehandling kan bli bättre.
Till exempel har jag blivit erbjuden en insulinpump flera gånger. Men eftersom jag tvingades börja använda insulinpump när jag var 15 år och verkligen hatade den, har jag inte vågat ge det en ny chans. Det var så svårt att bli fråntagen möjligheten att bestämma över sin egen medicinska behandling att det inte har varit värt att försöka igen.
Detta trots att jag vet att insulinpumparna har blivit mycket bättre. I dag finns det pumpar som kan stoppa insulintillförseln automatiskt, baserat på signaler från en blodsockersensor. Det är verkligen fantastiskt.
LÄS ÄVEN: DEN ÅRLIGA DIABETESKONTROLLEN UTLÖSER ÅNGEST
Jag är inte en lätt patient
Jag hade en tid i början av mars och jag infann mig på sjukhuset utan lågt blodsocker. Det är ett steg i rätt riktning. När jag väntade på att bli uppropad zoomade jag ut helt, och min vän fick kämpa för att få kontakt med mig. Hon sa upprepade gånger att det här skulle bli okej och om det blev för jobbigt kunde vi bara gå igen, att jag var tvungen att ta kontroll under besöket och tänka på att vi var där för att jag skulle få hjälp. Det hjälpte lite grand, och när jag kallades upp var jag mig själv igen.
Som vanligt möttes jag av en mycket varm och tillmötesgående diabetessjuksköterska, som jag själv har bett om att få gå på kontroller hos. Hon känner till min historia och vet vad jag kämpar med. Dessutom vet hon att det inte spelar någon roll vilka förslag hon kommer med om jag redan har bestämt mig för att det inte kommer att fungera.
Jag är ingen lätt patient, och det vet hon…. Dessbättre antar hon utmaningen och försäkrar mig om att hon har mött mycket besvärligare patienter än mig. Och att det är hennes jobb som vårdanställd att hitta den behandling som fungerar bäst för mig. Vanligtvis läser jag på om nya hjälpmedel och behandlingsalternativ i förväg, så att jag har kontroll på det mesta innan hon kommer med förslag. På så sätt behåller jag kontrollen och säger inte ja till något som jag inte är bekväm med.
LÄS ÄVEN: HUR GÖR MAN FÖR ATT KÄNNA TILLIT TILL ETT SLUTET SYSTEM?
Lite för välreglerat blodsocker
Jag är säkert inte lätt att ha att göra med, men hon säger alltid att det är få patienter som har så bra kontroll på sin sjukdom som jag, och det tycker jag är positivt. Åtminstone delvis.
Vi började besöket med de vanliga kontrollpunkterna: njurar, långtidsblodsocker, kolesterol, blodtryck och vikt. Mitt blodtryck var som vanligt högt (på grund av stress), och jag blev tillsagd att mäta mitt blodtryck hemma, i en lugn miljö. Det är tydligen något hon är van vid. Alla prover såg bra ut, och långtidsblodsockret var lite för bra, som hon uttryckte det.
”Jag misstänker att det ligger många låga blodsockervärden bakom det här perfekta långtidssockret, Marte. Som vi har pratat om tidigare har du för bra kontroll, och jag tror att det krävs alldeles för mycket av dig för att hålla ditt blodsocker på den här nivån. Jag vill att du släpper på kontrollen lite och försöker leva lite mer. Som typ 1-diabetiker utan några hjälpmedel vet jag vad det kräver av dig, och jag tror inte att det är bra på lång sikt.
Återigen kände jag att jag fick bannor för att mitt blodsocker är för välreglerat, även om jag vet att hon säger det i bästa mening. Att det hon säger verkligen är för mitt bästa, så att jag får ett bättre liv och fler möjligheter att leva livet till fullo.
För någon som är van vid att ha järnkoll är det fortfarande svårt att höra.
LÄS ÄVEN: INSULINPUMP ÄR INTE FÖR ALLA
Så får du hjälp…
Till min väninnas stora förvåning svarar jag: ”Vad tror du är det bästa sättet för att hjälpa mig att släppa kontrollen?”
Diabetessköterskan tittar på mig med stora ögon och ler brett: ”Först och främst vill jag att du pratar med psykologen vi har på vår avdelning. Hon kan mycket om diabetes och vet vad det innebär att vara kroniskt sjuk. Och hon vill hjälpa till att skapa en enklare vardag för dig. Dessutom är det kort väntetid för att träffa henne.
Mina tankar började snurra och jag visste inte vad jag skulle tro eller tänka. Eftersom jag ofta var inlagd på sjukhuset som tonåring var tvungen att prata med en psykolog om all smärta jag upplevde. Det funkade inte så bra att prata med en äldre man om mina problem som 14-årig tjej, och efter det vägrade jag gå till honom. I efterhand har jag fått hjälp av en mental tränare, och det hjälpte mig mycket när stressen under studietiden var som värst.
Jag tackade ja till erbjudandet att prata med en psykolog efter att jag efter ett tag fått försäkringar om att det var okej att tacka nej till fler sessioner. Speciellt om jag inte kände att det fanns kemi med terapeuten.
Läs fortsättningen på den här berättelsen i del 2.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
