Här är fortsättningen av mitt tidigare inlägg då det var ganska många som undrade vad som hände sedan och vilka komplikationer som jag fick. (Ledsen att det dröjde ett tag!)
Jag var en ganska ”vanlig” tonåring i sättet jag var, som sökte samhörighet, kärlek, värde och underhållning. Hade verkligen inte tid att ha diabetes och ville definitivt inte vara annorlunda. Jag satte mig kanske lite i en offer-situation för jag hade ju knappast bett om skiten som pågick i mig och runt mig.
Frånvarande mamma
Min mamma gick vid den här perioden i livet genom det värsta tänkbara, hon hade 2 till 3 jobb samtidigt och hade det ändå knapert. Hon hade en son som bokstavligt talat dog framför hennes ögon medan sjukvård, skola och samhälle beskyllde henne för detta.
Hon föll djupare i sitt dåliga mående (bipolaritet) och började själv-medicinera med alkohol. Jag minns en period när hon hade två lägen, borta och jobbade eller hemma, sovandes och full. Lägenheten förföll i en otroligt snabb takt med en ignorant tonåring, en frånvarande mamma och ett tomt kylskåp.
LÄS ÄVEN: Ställ krav för din egen hälsa
Komplikationer
Min gamla far var inte heller just nått stöd i detta som vid 80 års ålder inte ens kunnat göra nåt om han så ville. (Han försåg mig dock med kontanter som vid fler än ett tillfälle räddade mitt liv.)
Nånstans runt den här perioden så startar min tankegång att jag kommer dö ung, jag slogs, söp, körde bil utan körkort och periodvis härjade på ganska bra. Jag hade ingen som skulle sakna mig nämnvärt och vid de få sjukhusbesök jag var på så var det väldigt lätt att skaka av sig snacket om alla hemskheter som skulle hända om jag inte skötte min diabetes.
För jag var säker på att jag inte skulle se min 30e födelsedag, (som jag nu passerat, ta i trä) då jag på sätt och vis tyckte att jag lurade systemet och jag levde verkligen i ”nuet” och hade på nåt sätt gjort mig självständig. Jag behövde inte nån och inte ens min diabetes kunde hålla fast mig.
Erkände min diabetes
En av anledningarna till att jag började dölja min diabetes var faktiskt att inte oroa andra, för om jag erkände min diabetes så kom frågan om hur jag mådde, en fråga jag varken kunde eller ville svara på.
Efter min första och enda ”riktiga” repa med keton-förgiftning (som resulterade i några dagar på intensiven) så insåg jag att jag inte ville dö av ketoner, jag började då sköta mitt nattinsulin så jag åtminstone höll mig på banan någorlunda.
Det intressanta är att där och då resonerade jag inte över varför jag gjorde som jag gjorde, jag resonerade heller inte över hur mitt liv såg ut.
LÄS ÄVEN: Kyla ock insulin
Dessa tankar kom långt senare när jag som vuxen kunnat se tillbaka på perioden, detta inlägg har dock en funktion då jag som en riktigt dålig 2000 tals-serie ska lämna er med en ”cliff hanger” att läsa nästa inlägg som kommer handla just om konsekvenserna av mina val och leverne!
Fler blogginlägg av Jonatan:
Mitt namn är Jonatan och jag har diabetes typ 1!
Se dokumentären med Jonatan Olls på Wiafree
Föreläsningen som Jonatan Olls höll finns att se här
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
