När jag tänker på julafton får jag upp en bild i huvudet. Hela familjen och släkten på pappas sida sitter hemma hos min farfar och farmor. Vi är samlade i det fina vardagsrummet, det där som aldrig används om det inte är just julafton. Detta är en idyllisk bild av julen som innehåller allt som utgör en god jul för mig. Jag fick typ 1-diabetes som 15-åring och kunde i princip äta hur mycket julgodis jag ville när jag var liten. Det gör jag fortfarande, ingenting ska få stå mellan mig och lussebullarna, men det är en följd av att jag som diabetiker lever i den tid jag gör och har tillgång till de hjälpmedel jag har.
Min farbror har haft typ 1-diabetes sedan 1975, då han var tio år gammal. När han insjuknade blev han precis som jag inlagd på sjukhus i en vecka som sedan följdes av en tids utbildning i hur han skulle sköta sin nya sjukdom. Skillnaderna mellan våra upplevelser var dock stora. De kanyler han fick använda var grövre och många storlekar större än de vi är vana vid när vi tar insulin idag. Effektivt snabbinsulin hade inte kommit än så han fick klara sig på en eller två långtidsverkande doser om dagen. Blodsockermätaren var fortfarande en klumpig och komplicerad apparat och en mätning tog mycket längre tid än att sticka sig i fingret eller hålla mobilen mot armen. Mätaren användes bara någon gång om dagen och kostade flera tusen kronor som man fick bekosta själv. Min farbror fick istället växa upp utan vanan att testa sitt blodsocker flera gånger om dagen.
Hela behandlingen var helt enkelt en mycket mer omständig process och på grund av dessa förhållandevis bristfälliga hjälpmedel blev hans diabetesbehandling extremt beroende av vad och när han åt. Specialkost i skolan och förbud mot det mesta som innehöll socker var viktigt för att behålla någorlunda kontroll över blodsockret. De begränsningar som de långtidsverkande doserna innebar gjorde det också viktigt med rutiner. Dagarna skulle gärna vara så lika varann som möjligt och han fick därför i stor utsträckning anpassa livet och maten efter doserna snarare än tvärtom.
Även hans julfiranden anpassades efter doserna och gjorde delar av julbordet otillgängliga. Vid julfikan fick hans bröder kolor, pepparkakor och lussebullar medan han fick äta mackor. Men som vi alla vet har vi aldrig haft tillgång till så bra hjälpmedel för diabetesbehandling som idag. Runt 90-talets början hade min farbror både tillgång till bärbar blodsockermätare och snabbinsulin. Och i och med snabbinsulinets lansering och utveckling kom myten om att en diabetiker inte kan äta socker att bli allt mer inaktuell.
Idag är min farbror överläkare på samma sjukhus som han blev inlagd på som tioåring och spelar ibland till och med tennis med den läkare han hade under sin första sjukhusvistelse som diabetiker. Och i jul kommer vi båda kunna njuta av både kolor, pepparkakor och lussebullar. Vi kan låta julbordet styra doserna, och inte tvärtom.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
