Det händer faktiskt ganska ofta att jag får känslan av att jag har eller är på väg att få en känning, trots att mitt blodsocker är normalt. Varför händer det egentligen och hur ska göra med det?
”Åh, nu får jag en känning”, tror jag är en mycket vanlig mening bland oss som har diabetes typ 1. Symtomen går sällan att ta miste på. Och vi vet alla vilken mardröm som väntar om vi inte får i oss några gram kolhydrater så snabbt som möjligt.
Den slappa känslan, domningarna, yrseln, den extrema hungerkänslan eller vad man nu känner starkast. Det är lika hemskt oavsett vilket. För egen del ska jag inte långt ner under 4 på blodsockerskalan innan jag blir väldigt medveten om något måste göras. Vilket är bra egentligen. Jag är hellre en person med diabetes som känner till mina känningssymtom väldigt väl, än jag är en av dem som inte märker att deras blodsocker är lågt förrän det är för sent. Och potentiellt farliga situationer kan uppstå.
Ändå är det inte alltid som känslan i kroppen och min intuition överensstämmer med de faktiska siffrorna på blodsockermätaren. Det händer faktiskt ganska ofta att jag får känslan av att jag har eller är på väg att få en känning. Trots att mitt blodsocker är normalt. Varför händer det egentligen och hur ska göra med det?
Känslan av att ha lågt blodsocker
Rent medicinskt har jag ingen bra förklaring på vad som faktiskt händer i kroppen och som gör att jag får känslan av att ha lågt blodsocker, när nivåerna egentligen är ganska normala. Därför ska jag försöka förklara så bra jag kan utifrån mitt perspektiv och baserat på mina erfarenheter under snart 10 år med diabetes.
De här känslorna har nämligen dykt upp med jämna mellanrum sedan jag diagnostiserades med sjukdomen. Så det är inte på något vis något nytt fenomen som har dykt upp den senaste tiden. De första gångerna jag upplevde detta hände det ofta på eftermiddagen. Och ofta efter att jag ätit middag. Symtomen blev starkare om jag höll på med någon aktivitet. Det kunde räcka att jag höll på att dammsuga eller gick till livsmedelsaffären.
LÄS ÄVEN: Ställ krav för din egen hälsa!
Justera måltidsrytmen
Kort sagt kunde jag få känningssymtom av att bara stå upprätt. Jag minns väl att detta var otroligt obehagligt. Och det gjorde ofta att jag undvek att göra något alls efter att jag hade ätit dagens största måltid. Jag förknippade följaktligen all typ av aktivitet efter middagen med obehagliga känningssymtom. För mig tog det sig uttryck som de extrema hungerkänslor och darrningarna man kan känna vid lågt blodsocker. Trots att jag nyss hade ätit.
Detta gjorde i sin tur att jag åt mer direkt efter middagen, tills känslan av att ha fått känning var borta. Detta gjorde att jag alltid fick dåligt samvete. Eftersom jag åt mycket mer än jag hade tänkt mig. Lösningen på det här problemet blev att jag åt ”middag” väldigt sent. Jag bytte bara plats på måltiderna, så att jag åt den största måltiden sist på dagen.
Om detta är optimalt är inget jag kommer att gå in på mer här och nu. Det fungerade för mig. Och det var vettigt i förhållande till när jag var som mest aktiv och därför hade störst behov av att fylla på näring. Jag tror mer på att anpassa måltidsrytmen efter vad som passar in i ens vardag, än att äta bestämda måltider som frukost, lunch, middag och kväll bara för att vi har lärt oss att detta är normalt.
Med andra ord lyckades jag eliminera en av de situationer då jag kände det som att jag hade lågt blodsocker trots att jag inte hade det, genom att anpassa måltidsrytmen. Men jag har ett antal andra tider på dygnet då det känns som att jag får lågt blodsocker utan att egentligen vara ens i närheten av det. Till exempel händer detta ofta när jag är ute och går. Det brukar hända om jag inte har ätit så mycket innan.
”Nu får jag en känning”
Ofta går jag bara en promenad på fastande mage. Där jag lyssnar på en podcast eller musik för att vara ner och komma till ro. Halvvägs på en sådan promenad kan jag ofta börja få känslan av lågt blodsocker och ångesten kommer direkt. Eftersom jag varken har med mig druvsocker, annan näring eller nödvändig mätutrustning.
Men när jag är hemma igen och mäter är mitt blodsocker ofta normalt igen. Trots känslan som jag hade under stora delar av promenaden. Här tror jag att det helt enkelt att det är psyket som spelar in. Det vill säga rädslan över att få känning när jag vet att jag inte har med mig någon form av näring. Det händer nämligen ofta att jag går ut och går eller gör andra ärenden utan att ha med mig min diabetesutrustning. Jag litar så pass mycket på mig själv att jag tänker att det kommer att gå bra. Hursomhelst tror jag att den här rädslan över att gå på en smäll när man är en bit hemifrån sprider sig i känslan av att ”nu får jag en känning”.
En rejäl känning
För mig är det nämligen något av det värsta jag kan tänka mig. Att gå på långpromenad utan att ha med mig något kolhydratrikt, och få en rejäl känning. Och att behöva plåga sig hela vägen hem medan man drömmer om allt socker i världen. Lösningen på detta är egentligen ganska enkel: Det är bara att ta med sig mätutrustningen. Jag saknar förmodligen att vara frisk. Att inte behöva tänka på blodsockret och antal gram kolhydrater, och väljer därför att lämna medicinerna hemma. För att fly från det att vara kroniskt sjukdom en timme. Det är trots allt mycket som man ska hålla koll på. Och det är skönt att känna sig fri.
Det sista jag tänkte ta upp, och som jag tidigare har hört och läst kan förklara varför man får känningssymtom även vid normalt blodsocker, är om man har gått med högt långtidsblodsocker under en längre tid. Det är i och för sig ganska logiskt med tanke på att kroppen kan ha vant sig vid mycket höga blodsockernivåer. Och man fungerar någorlunda med det.
LÄS ÄVEN: Insulinkänning av att borsta tänderna
En akut känsla av energibrist
När blodsockret plötsligt sjunker ner till normala nivåer får jag utan undantag känslan av att jag har lågt blodsocker. Om jag mäter blodsockret visar det sig att jag fortfarande ligger inom acceptabla nivåer. Det jag har fått höra av tidigare diabetessjuksköterskor och som också förklarar det som jag själv har upplevt, är att blodsockret ofta sjunker mycket snabbt. Något som kan ge en akut känsla av energibrist, och som i sin tur kan förväxlas med nämnda känsla av att ha en känning.
Här har det varit otroligt viktigt för mig att mäta blodsockret ofta om jag misstänker att jag har en känning. Och att se till att jag har kolhydrater lättillgängliga om jag skulle åka på en rejäl känning.
Att ha känslan av att ha en känning utan att ha det är alltså något som jag upplever ofta. Jag har inget bra svar på varför det händer. Men att det kan vara en kombination av rädsla för lågt blodsocker, ett blodsocker som har varit högt under flera dagar (eller ännu längre), om jag bara är hungrig eller lite extra trött är det nog ingen tvekan om.
Lösningen är ju egentligen väldigt enkel: Mät blodsockret ofta och tillför mer näring om du behöver. Det är bara det att det är lättare sagt än gjort som jag ser det. Det är inte alltid lätt att äta mer kolhydrater när man nyss har ätit en stor måltid. Och det är ju väldigt bökigt med blodsockermätningar, korrigering med insulin och alla tankar som surrar dygnet runt. Diabetesen tar aldrig ledigt. Men det viktigaste vi kan göra är att göra vårt bästa för att lära känna vår egen kropp!
LÄS ÄVEN: På dåliga dagar är det viktigt att komma ihåg de bra dagarna
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
