Jag älskar att resa! Men att resa med diabetes är ofta en utmaning. Jag brukar bli utfrågad med “Vad har du med dig egentligen? Så stor väska behöver du väl inte?” när vi är på resande fot. Att jag älskar kläder och gärna packar ner hela halva min garderob spelar väl en viss roll, men volymen diabetessaker är inte att leka med den heller.
Det krävs mycket planering till att börja med. Och strategi. Vad händer om en väska kommer bort i väskhanteringen på flygplatsen? Okej, jag måste packa i minst två väskor. Men om temperaturen i lastutrymmet sjunker så pass mycket som de ibland varnar för då, och insulinet fryser? Okej, jag måste packa i handbagaget. Men handbagaget får ju inte vara så stort? Okej, jag får packa i alla medresenärers handbagage.
Det är ett pussel.
Att springa förbi securityn med tvåhundra nålar och vätska (insulin) i alla handbagage är inte heller helt problemfritt. Då krävs intyg på alla världens språk som bekräftar att jag har diabetes och måste ha med mina hjälpmedel på flyget. Sedan det eviga pipandet och kroppsvisiteringen.. Ja, jag har pump och inget annat. Jovisst, ni får gärna leta igenom mig ändå. Ska jag koppla ur pumpen? Visst. Nej, jag dör inte av att gå igenom utan min pump. Jadå, det är okej.
När jag och min familj reste till Afrika för ett drygt år sedan råkade jag ut för det man vill slippa som diabetiker. Jag blev magsjuk. Första veckan gick helt okej. Jag åt visserligen inte mycket, och Resorb var min bästa vän, men jag njöt av att vara iväg och på semester. Men läget blev inte bättre. Efter några dagar ringde vi hem till vår husläkare som var helt suverän och tog oss igenom den smärre panik som uppstått. Vi tog oss till ett lokalt apotek (eller tja, de andra, jag var sängliggande) och köpte de mediciner min läkare hade rått mig till. I någon eller några dagar blev det faktiskt lite bättre. Men sen slog det till igen. När vi skulle skifta från familjevänsbesök i Etiopien till safari i Tanzania, gick jag ner helt för räkning.
Tilläggas ska göras att mitt blodsocker låg förvånansvärt bra under den här tiden. Den extrema Afrikavärmen hjälpte till att hålla det lågt, i kombination med att jag som sagt åt väldigt sparsamt. Men jag hade inte en tanke på att diabetesen ändå kunde ställa till det.
När jag mådde som sämst föreslog min pappa att jag skulle kolla mitt ketonvärde. Ketoner bildas i kroppen vid insulinbrist. De förhindrar att sockret kommer in i cellerna och ger därmed ett högre sockervärde i blodet. Men jag ville inte kolla det. Jag var sjuk, varm och ville bara sova. Jag sa att blodsockret låg bra, så det var ingen fara. Och han trodde på mig, för jag är den som har bäst koll. Där ser man vad okunskap kan ställa till med.
Jag vaknade mitt i natten på hotellrummet, och då propsade pappa ännu mer ihärdigt att nu ska vi mäta ketonerna. Jag stank aceton ur munnen.
Ett ketonvärde ska ligga under 0,6 mmol/liter för att anses friskt vad jag har fått höra. Ligger det mellan 0,6 och 1,5 mmol/liter ska man vara aktsam. Mäta blodsockret ofta och ta insulin i omgångar. Ligger det över 3 mmol/liter är det akut sjukvård som gäller. Mitt minne är lite småsuddigt från den natten, men värdet vi uppmätte är jag rätt säker på. 5,8 mmol/liter. Åh. Jisses.
Så vad gör man i Etiopien klockan fyra på natten med ketoacidos? Jo, man letar reda på det närmsta och bästa sjukhus man kan hitta, ringer efter taxi och racear dit. Jag låg på akuten i många timmar och fick droppåse efter droppåse med vätska. Under det första dygnet fick jag tio liter vätska intravenöst. Det är en rätt duktig mängd. Efter akuten bar det vidare till intensivvårdsavdelningen i ännu fler timmar innan jag tillslut fick tag på ett eget rum.
Jag fick redan under någon av de första timmarna koppla ur min insulinpump. En sådan hade ingen där sett tidgare, och visste därför inte heller hur den funkade. Insulin fick jag istället varannan eller var tredje timme i sprutor av sjuksköterskor. Mitt blodsocker skenade tidvis, men ketonerna försvann successivt. En ketoacidos hade de helt klart sett förut. Och läkarna som behandlade mig var väldigt kunniga. Efter fem dagar inskriven på sjukhuset fick jag komma hem till hotellet igen. Jag åt fortfarande inte mycket, och hade tappat nästan tio kilo under dagarna jag var sjuk, men jag var på rätt spår igen. Och kunde mot alla odds fortsätta semestern med viss försiktighet.
Jag hade tur. Jag hade en pappa som var uppmärksam, orolig och envis. Jag hade en mätare nedpackad som mäter ketonerna i blodet, och jag kom till otroligt kompetenta läkare och fick bra vård. Det hade kunnat gå så mycket värre. I värsta fall kan en ketoacidos leda till döden om den inte upptäcks och behandlas i tid.
Tilläggas ska dock göras att den här upplevelsen inte på något sätt alls har minskat min kärlek till att resa. Jag vill bara påpeka att man kommer långt med lite planering, strategi och kunskap.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
