Att blogga i ett forum som detta! Jag tänker ofta om jag ska skriva ner “en dag med Linda-typ 2!” Så trist!
Eller “ett träningspass med Linda-typ 2!” Nej men så trist!
Så jag fångar upp tråden där jag sist slutade; Läger 2017!
Läs del 1 här.
Vi hade iaf tur med vädret, eller inte! På söndagen låg molnen lågt över oss. Apropå lågt så var det många barn som blev just låga pga den fysiska aktiviteten! En pojke svimmade av men hans mamma räddade situationen. All respekt till henne!
Min vän var med som lägerledare, hennes 3 barn har inte diabetes, men efter en helg med oss så har hon fått en helt annan respekt för hur det är att vara förälder till ett diabetesbarn, och hur det är att leva med diabetes. På ett läger med 90 deltagare så blir det väldigt “in your face”.
Visst pratar vi om MIN diabetes som beter exakt likadan som en typ 1:as. Men när det kommer till barn, då blir det annat – mammahjärtat öppnar upp.
Barnen sitter snällt i matsalen och väntar till kolhydrater är räknade, blodsocker är taget och insulin injicerat. Sen – varsågod!
Våra friska barn är som pirayor.
Vid leken där trollkarlen jagade barnen så måste de ibland springa till sin förälder som sitter med survivalkitet, ni vet, mätare och dextro.
Våra friska barn dom bara leker och kör på.
När några barn spelar spel med Kattcon som var på plats så måste de ringa mamma för att kolla; får jag ta några chips? Hur mkt insulin ska jag ta?
Våra friska barn, dom trycker i sig bäst dom vill.
(Nu har vi haft en strikt sockerpolitik i min familj, men vi släpper på gränserna då och då.)
Jag märkte på lägret hur CGM som man kopplar till mobilen plötsligt gjorde navelsträngen otroligt elastisk! Jag är tekniskt handikappad men älskar när det kommer nya saker på marknaden som kan underlätta för oss.
Jag är stolt över mina barn! Jag ser hur dom nyfiket kikar, pratar, väntar medan kompisen sitter ner och äter dextrosol för att få upp blodsockret. Hur de gladeligen umgås med nya vänner och knyter nya kontakter.
Det är så himla viktigt att umgås och att öppet prata och visa sin diabetes – skäms inte! Vi skapar ännu större trygghet om vi kan nå ut till fler hur det är att leva med diabetes.
Varje gång jag får chansen att upplysa någon så tänds ett hopp! Ett hopp om ännu mer förståelse och respekt. Precis som för min vän Anneli! Trots alla år med mig så öppnades en annan dörr för henne – hur det är att ha ett barn med diabetes.
Ni är hjältar – ni barn med diabetes och era föräldrar är riktiga superhjältar!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
