Inte för bunden, inte för fri, sjöng Svenne-Rubins i sin nittiotalslåt Lagom är bäst. Men är den ursvenska devisen, lagom är bäst, verkligen alltid rätt?
En tid efter jag insjuknat var min identitet fylld av diabetes. Mitt blodsocker skulle vara så nära perfekt det nu gick och jag strödde använda teststickor runt mig som en pyroman med fuktiga tändstickor. Jag skulle ha koll på vad och när jag kunde äta, vilket värde jag kunde lägga mig på till kvällen och mådde dåligt om mätaren visade en siffra över tio. Jag var helt enkelt väldigt mycket diabetes.
Att leva på som inte jag ville
Sedan följde en period då jag kunde backa av, jag insåg att det var, om inte ohållbart så åtminstone ett ångestdrivet sätt att leva på som inte jag ville. Stunder fanns när jag tillät blodsockret att slå upp mot tjugo utan att det rörde mig. Huvudsaken det sjunker, tänkte jag och tillät mig själv att äta Daimtårtor, kladdkakor, godis och glass. Tillät mig själv att vara i ovisshet och lät bli att testa mig exakt hela tiden. Jag åt pasta och pizza, precis som förr. Drack öl till maten och fick hjälpmedel som Libre och Dexcom, vilket såklart underlättade vardagen enormt och såg kurvorna som plottrades och insåg att jag måste bli mer utav diabetiker igen.
LÄS MER: Brutit en ny barriär med öppenhet om diabetes
Mitt diabetesliv
Såhär har mitt diabetesliv sett ut. Jag skruvar åt, släpper, och skruvar åt igen. Blir mer och mindre diabetiker närhelst det behövs. Ibland kräver livet att man är väldigt mycket utav diabetiker och i andra perioder kan man må bra av att backa och släppa på kontrollen. Det är också så, har jag märkt, att den minskade blodsockerivern i sig själv kan stabilisera mot ett bättre värde. Det kan faktiskt vara rent nödvändigt att, om så bara för en stund, inte blotta sig, men sänka garden för att syresätta sin kampvilja och orka bjuda motstånd i längden.
För stunder kommer när andra saker än ett perfekt blodsockervärde är det absolut viktigaste i livet. Tillfällena då jag letar fel lyser ändå genom hela spektrumet av min diabetespersonlighet. När jag tycker att mitt snaskande varit onödigt, eller när det trots att jag skött mig oklanderligt ändå blivit fel, som det oomkullrunkeligen blir från tid till tid hur mycket diabetiker man än är. Då ångesten över att ha legat högt en hel natt tränger sig på och påminner om komplikationerna som sjukdomen kan bära med sig.
LÄS ÄVEN: Pandemin är inte over
Till min död är jag en diabetiker
Fortsatt äter och dricker jag onödiga saker, ibland snuskigt onödiga saker. Men jag försöker att göra det vid bättre tillfällen. När jag sprungit långt eller jobbar natt och kan ha koll på exakt när Daimtårtan med grädde sipprar ut och höjer mitt blodsocker. Jag tuggar Snickers när jag springer och går omkring på sjukhemmet och suger på Fillidutter mest varje nattjobbpass. Och så länge blodsockret över tid är hyffsat så är jag okej med det. Jag äter sällan lagom, jag äter mycket. Men så gör jag också av med en massa energi då jag gärna springer långt bortom lagom. Till min död är jag en diabetiker men sällan en sån där exakt lagom diabetestyp. Hur mycket utav diabetiker är du?
LÄS ÄVEN: Träning och mat – en balansgång
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
