Jag drabbades av diabetes typ 1 när jag var 8 år gammal, 1966. 2016 konstaterade jag att det var 50 år sedan, men jag lovar, jag firar inte det.
För några år sedan drabbades jag av grå starr. Synen blev så dålig att jag nästan förlorade mitt körkort. Jag blev opererad och har fått tillbaka full syn. Då fick begreppet ”klarsynt” en annan innebörd.
För en typ 1-diabetiker behöver man inte förklara begreppet ”fed-up”.
2014 sa jag upp mej från mitt arbete och började långsegla. Jag seglar 5 månader per år här uppe på de nordligare bredgraderna. Då är jag också kvar i det svenska sjukvårdssystemet, det är svårt nog att få pengarna att räcka.
I förberedelserna inför avseglingen seglade jag med en av de många båtar som går över atlanten med paying crew, man betalar skepparen för att få följa med båten plus allt. Det är betydligt billigare att åka från Västindien till Sverige än tvärtom. Jag hittade en annons där de sökte besättning. Det var tidigt i kontakten med skepparen som jag sa att jag hade diabetes och han hade inget att säga om det mer än den vanliga frågan om sockret låg stabilt. Och jag svara som man alltid gör, ja.
Förutom all den vanliga medicinen och sprutor så hade jag också med ett set glukogen. Detta lades i skeppsapoteket. Jag kan ju ändå inte ge det till mej själv.
Medans vi var i Västindien låg vi nästan hela tiden för ankar. Det gjorde att när man steg upp på morgonen var det lätt och snabbt att ta sig ett dop. Var man på båten under dagen kunde jag inte hålla räkningen på hur många gånger jag badade, men det gällde att alltid ha solhatt och T-shirt för att inte bränna sig. Jag har lärt mej den hårda vägen att det räcker inte med en tunn vit T-shirt.
Vi lämna Saint-Martin den 28:e mars. Det var för tidigt på säsongen, egentligen skall man starta tidigast två veckor senare.
Vi var åtta killar på vår båt. Sju stycken delade på vakten och skepparen som alltid var i beredskap. Vi var två åt gången som styrde båten, båten hade ingen autopilot. En vakt var i tre timmar. Oftast var vi uppe i sittbrunnen båda två under vakten och avlöste varandra varje halvtimme. Då satt man och prata om allt möjligt bl.a. diabetes, alla ombord viste ju att jag hade diabetes och flera var nyfinka.
Sträckan Bermuda Azorerna tog 15 dygn och vi hade dåligt väder hela vägen. Motvind och en vind mellan 16 och 20 m/s. Tyvärr så hade båten ingen sprayhood så man satt gärna på durken vid nedgångsluckan. Det stänkte hela tiden från brytande vågor och ibland kom där en större våg som fyllde sittbrunnen. Då var det en fördel om man var vaken så att man hann resa sig!
De som skulle gå på vi middagstid gjorde också middagen. Denna åt vi tillsammans förutom den som styrde. Vi hade alltid minst sex timmar frivakt på natten. Även om schemat ändrade sig från dag till dag var grundmönstret stabilt och därmed var insulindoseringen inget problem. Allmänt så är det bättre att ha samma schema varje dag. Då vänjer sig kroppen vid schemat och man kommer snabbare till ro på frivakten, plus att det är lättare att hålla ordning på blodsockret. Denna sträcka var över fem timmars tidszoner men den tog 15 dygn alltså 20 minuter per dygn. Det var inget man märkte.
När man kommer till Azorerna, speciellt om man haft hårt väder, skall man stanna minst två veckor för att hinna samla sig. Vi hade inte tid till det och var där bara fyra dagar. Sträckan Azorerna-South Hampton, England tog bara 12 dygn och vi hade bra väder
Resan avslutades i Helsingborg och då sa skepparen att min diabetes hade varit det minsta problemet, det var mycket värre att jag snarkade!
Jag skulle gärna segla den sträckan en gång till, MEN vid rätt årstid, med mer tid för resan och bättre utrustning. Och jag håller med skepparen att diabetesen var det minsta problemet.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
