Lilla du i sjukhussängen. Du som just fått typ 1 diabetes. Det är inte lätt att ta in vad det är som händer och ännu svårare är det att förstå varför det har hänt just dig. Du har inte gjort något fel. Du har inte förtjänat det här.
Lilla du, jag vet att det är tufft. Men jag är här för att säga att du kommer klara det galant. Kan jag så kan du. Lilla du i sjukhussängen, det kommer inte vara för evigt. Tankarna som snurrar i 110 km/h nu kommer inte alltid att snurra så fort. Nålarna kommer inte alltid att göra ont. Och oavsett hur det känns nu så kommer du få koll på läget. Jag lovar. Du tror mig inte nu, och det kan kännas långt bort, men det är sant. Du kommer bli expert på din egen kropp och klara mer än du någonsin hade kunnat tro om dig själv.
Lilla du i sjukhussängen, försök att vila mycket. Lyssna på sjukhuspersonalen – och berätta för dem om det är för mycket att ta in på en gång. Be om att få informationen nedskriven så att du kan läsa det igen senare. Be en vän eller en familjemedlem att vara där med dig så att du kan låna deras öron när det rinner över i dina. Glöm inte bort att äta. Sov lite till. Kolla på en film som låter dig glömma verkligheten för en stund.
Lilla du i sjukhussängen
I det här sammanhanget behöver du inte vara bokstavligt talat liten för att vara tilltalad av mina ord. När en kronisk sjukdom som tidigare är okänd för oss landar i knät, då är vi alla små för ett tag. Det är helt okej. Jag önskar att jag kunde ge dig en kram – men allt jag kan göra för dig härifrån är att berätta att du kommer växa, bli starkare och gå igenom livet som vem som helst. Allt kommer bli bra.
Men hur kan jag veta det då?
Jo, för i år är det 13 år sedan det var lilla JAG i sjukhussängen. Jag var liten, rädd, chockad och tyckte att livet var ordentligt orättvist. Jag gillade inte sjukhuslukten, jag ville rycka bort droppslangen, jag tyckte blodsockertesterna gjorde ont, jag ville inte lyssna på läkaren, jag nöp mig i armarna för att vakna – jag ville bara… bort.
Jag var femton år men kände mig som fem. Det var en tuff period i livet redan innan diagnosen typ 1 diabetes landade hos mig, och allt kändes som både uppförsbacke och motströms. Jag tog en dag i taget. Veckorna, månaderna och åren passerade och idag lever jag ett liv oberoende av min typ 1 diabetes. Den har snarare givit mig styrka och envishet, än vad den har tagit något ifrån mig. Jag har inte en färdig guide till att ta sig igenom den svåra, första tiden, men det jag kan tipsa om är: försök se det positiva. Du kanske måste leta lite, men det är alltid värt att försöka. Och du kommer komma igenom det här. Allt kommer bli bra. Kan jag så kan du.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
