Förvåningen var minst sagt stor, när jag för fem år sedan kom hem och berättade för min fru att jag diagnosticerats med diabetes typ 2. Jag hade varit hängig, haft infektioner och mått allmänt uselt en längre tid, säkert minst ett halvår. Precis som min fru gjort ungefär 30 år tidigare. Hon insjuknade då i diabetes typ 1 under en långsegling. Sedan dess hade vi båda anpassat oss till hennes ”mat-och-sov-klocka” med måltider på bestämda klockslag. Ut med sötsaker och läsk, in med frukt, grönt och fibrer. Och framförallt en jäkla koll på balansräkningen mellan kost & motion. Teststickorna och sprutorna utvecklades visserligen genom åren, men var alltid lika närvarande i våra liv.
Så hur hade vi kunnat missa alla uppenbara tecken på att även jag hade utvecklat diabetes? Det vet jag fortfarande inte, men antagligen var det som för de flesta; vi var fullt upptagna med vardagen. Dessutom var mitt insjuknande mer som ett sluttande plan, medan hennes var mer dramatiskt och snabbare.
En ytterligare skillnad vara att jag sedan många år haft en autoimmun tarmsjukdom, Crohns, som kommer och går i skov. Även om den är hyfsat under kontroll kanske den så att säga blandade bort korten, inte minst för mig.
Men där stod vi, två förvånade diabetiker. Som snabbt kom på att det här inte skulle innebära någon större skillnad. Vi höll ju sedan många år ett hyfsat renlärigt diabeteskök, och det fanns en kollektiv erfarenhetsbank i familjen. Därmed inleddes min frus karriär som min PDT, personlig-diabetes-tränare.
Efter några månader rullade det mesta på som vanligt. Visserligen med dubbla uppsättningar mätare och sprutor. Men inget överdrivet tjatande över middagsbordet om hur snabba kolhydraterna på tallrikarna kan tänkas vara, och inget tävlande om vem som har bäst HbA1c. Livet är ju roligare än så.
Den enda som gör lite väsen av detta är vår husläkare. Vi har båda haft lyckan att ha samme läkare i mer än tre decennier, och han bara skakar på huvudet över hur smidigt det här har gått. Han brukar till och med fråga om han inte kan få låna min fru som PDT till andra patienter. Fast där går gränsen.
Egentligen kanske vardagen har blivit bättre av detta. Vi har nog aldrig rört på oss så mycket som nu, med två ivriga hundar som kräver promenader morgon och kväll, i ur och skur, i skog och på strand. Och aldrig har vi lagt ner så mycket omsorg på måltiderna. Båda delarna är ju ganska trevliga.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
