Ända sedan jag fick diagnosen diabetes typ 2, och kanske innan det, har jag haft ont i vaderna. Speciellt i den högra vaden. Jag har testat cykling, roddmaskin och annan träning, men med varierande resultat. Lösningen blev en fyrbent ”diabetesmedicin”.
Jag pratade med min husläkare om problemen och fick en remiss för fortsatta undersökningar på Aker sjukhus, på Cirkulationsfysiologiska avdelningen. Där mätte man blodtrycket i vaderna och de kontrollerade även om kärlen i vaderna och på andra ställen var igensatta.
Det som undersökningarna visade var bland annat att jag hade en förträngning i den högra vaden. Tidigare hade jag fått höra att det var ”snabbt ordnat” att blocka ut blodkärlen. Men läkaren som behandlade mig var tydlig med att det var för riskabelt att blocka ut när det satt bakom knät. Om det hade varit i ljumsken, hade det varit en perfekt lösning.
Kan reparera sig själv
Han sa att han ville visa mig hur kroppen delvis kan reparera sig själv. På skärmen såg jag tydliga tecken på att blodet redan hade börjat hitta nya vägar ner i vaden. Han sa att det var viktigt att använda benen så mycket som möjligt, så jag fortsatte att följa hans råd.
Jag fick ett erbjudande om att gå en kurs på Aker sjukhus med andra som hade problem med cirkulationen i benen. Alla där var före detta eller nuvarande rökare, så blev lite överraskad över att jag hade samma problem som dem, eftersom jag aldrig har rökt. Min tanke om orsaken är att jag under många år har varit väldigt förtjust i choklad, och att det kanske var chokladen som var orsaken.
LÄS MER: Senkomplikationer vid diabetes: Så minskar du risken
Hundarna har hållit mig igång
Vi har haft hundar i 35 år, och det har blivit många promenader. Det har hållit mig igång. Det som gjorde ondast var att gå i uppförsbacke, och jag var ofta tvungen att ta korta pauser. Läkaren på Aker sa att det jag kände helt enkelt var mjölksyra på grund av dålig blodtillförsel. Och att jag skulle gå till det började göra ont, och försöka att fortsätta så länge jag kunde.
Men vid jul förra året var vi dessvärre tvungna att avliva vår sista hund, och med det försvann min promenadkompis. Några fler hundar hade vi inte tänkt skaffa. Jag är trots allt över 70. Jag fortsatte att gå promenader, men inte alls lika ofta. Det finns många ursäkter för att stanna inne och det gjorde att smärtan i vaderna gradvis kom tillbaka.
LÄS ÄVEN: För att du har diabetes…
Fyrbent ”diabetesmedicin”
Räddningen kom från ett oväntat håll. Vår dotter, som bor i grannhuset, blev plötsligt tillfrågad om hon kunde ta hand om en omplaceringshund. En fin svart labrador på 6 år. Pepsi, som tiken heter, går gärna en promenad mitt på dagen, oavsett väder. Hon var lite överviktig och jag hade mina smärtande vader. Vi kunde uppnå hälsoeffekter båda två. Jag ska inte påstå att vaderna blev bättre den första veckan, men efter hand har smärtan försvunnit och Pepsi har blivit smalare. Dessutom får vi en mysig promenad varje dag och träffar många trevliga människor.
Förutom att vaderna har blivit bättre sänks även mitt blodsocker, speciellt om vi klarar att gå i ett lite snabbare tempo i uppförsbackar.
Det är här som den fyrbenta blir min ”diabetesmedicin”
LÄS MER: Typ 2-diabetes kan starta mer än 20 år innan diagnosen ställs
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
