Det är föräldrarna som ska oroa sig för barnen, inte tvärtom. Men när mamma har diabetes går det kanske inte att låta bli att oroa sig lite. Visa omtanke. Hjälpa till. Kanske att de äntligen kan sänka axlarna nu när mamma har fått nya hjälpmedel.
Eftersom min äldsta dotter kunde uttrycka oro har hon alltid varit orolig över mammas kraftiga känningar. När hon var bebis och sov sött i sängen bredvid mig vaknade hon och skrek bara minuter innan känningskramperna kom. Hon har tyvärr varit med om mycket, min äldsta tös.
När hon knappt kunde gå greppade hon 1,5-litersflaskan med Urge och stapplade iväg när hon visste eller såg att mitt blodsocker började sjunka snabbt. Hon har tjatat på mig tills jag börjat äta, hon har matat mig med choklad och druvsocker, lagt täcket runt mig när jag föll i duschen och började krampa. Men hon har även lärt sig att andra också kan hjälpa till.
Den gången jag satt mellan hennes rum och badrumsdörren mitt i natten och svetten lackade. Hennes pappa hade kontroll, hon lyfte på axlarna och klev över mig … hon behövde gå på toaletten.
LÄS ÄVEN: Råd för ett bra liv med diabetes typ 1
Behöver inte längre ta en vårdande roll
Det är både sorgligt och glädjande att se hur hon har visat omtanke och tagit ansvar. Jag uppskattar det och är otroligt stolt. Även om det gör ont i mammahjärtat. Det här är inte hennes jobb.
Så nu, när jag har fått både ny pump och sensor som ”klarar” allt ser jag att hon kan sluta oroa sig och bara få vara ett barn. Jag kommer alltid att få kämpa med dåligt samvete, men efter samtal med lärare, skolsköterskan och mina läkare har jag förstått att detta har fått henne att växa på flera sätt utan att hon för den skull har tvingats bli vuxen. Hon har tagit på sig en vårdande roll, men denna kan hon nu lägga åt sidan.
LÄS ÄVEN: Drömmen om en dag utan diabetes
Viktigt att prata med barnen
Hennes lillasyster däremot har förlitat sig på att storasyster vet vad hon gör och därför inte alltid lagt sig i. Men hon har visat oro om hon varit närvarande – naturligtvis eftersom storasystern har varit orolig. Och då har de båda liksom jobbat som ett team. Den äldsta har ringt sin pappa och den yngsta har klappat på mamma. Jag är så stolt över dem båda.
Jag håller tummarna för att upplevelserna inte har gett dem några allvarliga trauman, och inte minst att de ska slippa ta den rollen igen. Vi har alltid berömt dem för deras insatser, pratat med dem om det och gjort det så ofarligt vi kan.
Hur pratar du med dina barn om känningar och eventuella känningskramper?
LÄS ÄVEN: Äntligen kan jag sova utan rädsla för att få en känning
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
