Ni vet såna där minnen som är så skarpa att det känns som om de hände nyss. Var man var när man nåddes av nyheten om Olof Palmes död (det var en helgdag och jag låg i sängen bredvid mamma och hon läste morgontidningen) eller när planen flög in i Twin Towers (jag stod på jobbet med labbrör i händerna och lyssnade på dagens eko i radion).
Eller som när läkaren på vårdcentralen sa ”Han har diabetes” och jag sa “Är Du säker?” och han sa “Till 99 %” och jag sa ”Jag hämtar honom” och sedan gick med tunga och samtidigt svävande steg genom korridoren mot väntrummet.
Hur jag satte mig ner på huk, lade händerna på hans små knän och sa ”Gubben, läkaren säger att du har diabetes och att vi måste åka till sjukhuset”.
Minnet som egentligen inte är mitt
Hur han tittade ner på mig med sina stora ögon, hur han såg rädd ut för att han märkte att jag var rädd fast jag kämpade med allt jag hade för att inte verka just rädd. När vi åkte till sjukhuset och hur han kopplades upp till slangar och maskiner och såg så liten ut. Hur jag ringde min man för att berätta.
Fast egentligen var det min man som ringde mig. Det var min man som var med på vårdcentralen och sjukhuset och sedan ringde mig på jobbet. Men han har berättat så ofta om minnet på vårdcentralen. Den där alldeles gigantiska uppgiften att berätta i det där kala väntrummet. Att möta de där stora ögonen och säga ”Du har diabetes”, så det känns som om minnet är mitt.
LÄSA ÄVEN: I dag gråter jag
Förändras
Ibland plågar jag mig med minnet, som inte ens är mitt. Går genom den där korridoren ser de där stora, runda barnögonen redan på långt håll. Jag går emot honom – ett innan – och jag böjer mig ner och säger det – och där börjar ett efter.
Det sägs att minnen förändras lite för varje gång vi plockar fram dem, färgas av det sammanhang vi är i när vi plockar fram. Så är det definitivt med minnet från vårdcentralen. När jag går i korridoren (som jag aldrig gått i) så är tankarna fyllda av vad hans liv med diabetes kommer att innebära. Så var det inte från början.
LÄSA ÄVEN: När våra barn måste vara hemma från skolan
Ingen aning
När jag (eller rättare sagt min man) gick i korridoren hade vi ingen aning om vad det skulle innebära. Vi visste så lite om diabetes. Vi visste inte att vi skulle vara två veckor på sjukhuset. Visste inte att det inte fanns bot. Vi hade ingen aning om hur vår sons liv och hur hela vår familjs liv skulle förändras. Verkligen ingen aning.
Och kanske är det bra. Att vi blir serverade livet i stora och små portioner, får ibland svälja fort och ibland tugga långsamt. Saker är sällan som de verkar – sällan så enkla och sällan så svåra. Och i det finns en tröst. Minnen må vara skarpa, men de är också föränderliga. Nästa gång jag plockar fram minnet från korridoren (jag aldrig gått i) blir det kanske lättare.
LÄSA ÄVEN: För att du har diabetes…
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
