”Robert, du måste äta!” Även om rösterna runt huvudet känns drömlikt vänliga så irriterar de. Och jag hör mig själv, som på avstånd, svara: ”Javisst”, och ”Självklart.” Men ingenting mer händer. Jag äter inte. Även om jag någonstans förstår att det är exakt vad som måste göras för att komma till ytan så kan jag inte förmå mig själv till att göra just det. Jag vilar i någon sorts behaglig tröghet och vill förbli där.
Pokerkväll. Första festen efter insjuknandet. Barndomskamrater. Människor det var alltför längesedan jag träffade. Och redan innan jag har öppnat min första öl har jag bestämt mig för att sänka garden. Att glömma under några timmar. Frigöra. Förtränga. Falla. Och naturligtvis går det någonstans under kvällen fel och jag gör just det, faller, okontrollerat. Mot natten ligger jag knockad av glömska, missräkningar och dåligt omdöme. Min lever upptas av jobbet med alkoholen och har slutat pytsa ut sitt socker. Och möjligen har jag också glömt att äta, doserat fel eller dubbelt genom kvällen. Jag vet inte, någon eller några faktorer har fallit bort eller kommit till och det är allt vad som har behövts.
Bara för att jag töjde ringens rep och för en stund klev ut så gick inte diabetesen till sin ringhörna. Och måhända kan mina sänkta armar te sig omoget och oansvarigt, men jag vill inte leva ett liv som är främmande för mig själv. Jag vägrar låta diabetesen släpa mig till bestämda områden och tidsrum, mer än de absolut nödvändiga. Som en trotsig tonåring tänker jag fortsatt tänja på dess förhållningsregler. Livet kan och ska inte räknas ned till en cell i ett formelblad även om man som diabetiker mer eller mindre tvingas till just det.
Ett faktum vilket kanske än mer gör att jag stundtals vill spränga de där påtvingade ramarna, komma på breddsladd och leva mer vidsträckt. Och för att göra det, för att finna gränserna, bromspunkterna och apexen genom alla krökta krön så måste jag gasa och faktiskt också köra av ibland. Det är en förutsättning för att jag senare ska kunna kryssa fram genom livet säkrare och med större marginaler.
Och var testas de här gränserna tryggast och bäst, om inte på arenorna som vänner, familj och sjukvårdspersonal utgör. Mitt diabetesteam med min fantastiska sköterska som avlastar och delar det jag bär. Hon som hjälper mig att sortera, lägga till rätta, dra åt, peppa och stundtals kritisera. Vännerna, fångstnätet som möjliggör den helt korta diabetesamnestin. Familjen och min hund, som till en början satt och skälvde för precis varje stick jag tog, han som lägger sig nära, nära under de där förbannade vaknätterna när inget stämmer och med sina mandelformade brunnar till ögon verkar kunna läsa av exakt allt som gömmer sig i djupet av min själ. Lojala intill döden, precis som diabetesen.
Utan alla dessa i envigen mot mig själv skulle jag aldrig orkat fortsätta slugga, i kampen där långtifrån endast den fastnålade påverkas. Nej diabetes spinner sitt nät över ett kluster av människor. Och många gånger känns nog svängningarna värre längre bort. Maktlösa närstående till insjuknade som skulle göra exakt vad som helst för att själva få kliva in och ta den direkta fighten men som tvingas stå på sidan och stötta.
Runt mitt huvud fortsätter rösterna att tjata, nu mer högljutt och irriterat. Och jag gör som de säger, slår upp ögonen, böjer bak nacken och slevar i mig av det raffinerade sockret som ställts i en skål framför mig. Det knastrar tryggt i huvudet när jag tuggar, som jag skickats många år tillbaka mot ett kalas. Jag urskiljer rösterna. Ansiktena framträder. Jag är bland vänner.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
