Jag fick min diabetes typ 1 för lite mer än 16 år sedan när jag var 10 år gammal. Sedan dess har jag svarat på hundratals olika frågor från diverse människor om alltifrån hur det känns att ha en kronisk sjukdom till den kanske mest essentiella frågan. Vad hade jag valt, att sticka mig i fingret resten av mitt liv med en jättestor lansett eller att ta mina insulindoser med superlånga kanyler?

Det finns dock en fråga som aldrig har ställts till mig och som jag inte ens själv har ägnat en tanke åt: när accepterade jag min diabetes? Alltså, acceptera som i ”bli kompis med sjukdomen” eller ta den på allvar.

Sockerfritt godis

Jag skulle inte påstå att jag accepterade min diabetes de första åren efter att jag hade blivit diagnostiserad med sjukdomen. Visserligen var det chockartat för mig att få reda på att jag hade fått en obotlig sjukdom. I synnerhet med tanke på att mitt liv på den tiden gick ut mest på tre saker; gå till skolan, sitta klistrad framför teven och det viktigaste av allt – äta sötsaker.

Men tack vare en familj som stöttade mig och vänner som tyckte det var coolt med en kompis som alltid hade druvsocker och sprutor i sin ryggsäck, blev det inget större trauma. Mitt liv kunde flyta på som tidigare fast med några nya rutiner, stick i fingret och insulindos innan måltider. Men även druvsocker in i munnen så fort jag kände mig skakis. Och sötsakerna försvann ju inte ur mitt liv.

Med tillräckligt stora doser kunde jag käka lördagsgodis. Och det fanns ju även sockerfritt godis som dock kunde medföra olidliga magsmärtor vid större mängder (något som förtjänar ett eget inlägg). Mer än så reflekterade mitt unga jag inte över diabetesen. Det blev bara några nya rutiner i livet. Men ingen större förståelse eller acceptans. Något jag själv häpnas över idag.

LÄS ÄVEN: Närstående till någon med diabetes? De här råden kan rädda liv!

Kronisk sjukdom

Under ungdomsåren så trillade polletten inte riktigt ner. Att acceptera att man har en kronisk sjukdom och att man kanske inte bör mäta sig med (läs: efterapa) andra när det gäller alkohol. Och nikotinkonsumtion var ingen självklarhet. Istället för att bejaka mitt egna välmående, så började jag känna skam över min diabetes. Trots att det inte var en självorsakad sjukdom.

Att ta fram hjälpmedel och insulin framför andra i min egna ålder var lika sällsynt som att ha en vecka med enbart blodsockervärden inom målvärdesområdet. På gymnasiet var det vanligare att jag tog insulin på toaletterna efter lunchen. För att ingen skulle råka se att jag stack ut från normen. Eller ännu värre, bli betraktad som sjuk och svag.

Det är först runt 25 års åldern som jag började inse på riktigt att jag är en diabetiker. Och att det inte är något som jag bör fortsätta skämmas över. Det är väldigt irrationellt att blunda för något som påverkar ens vardag. Och som kan leda till olika hemskheter. Som exempelvis följdsjukdomar och att livskvaliteten minskar på olika vis om jag inte sköter sjukdomen så gott det går.

LÄS ÄVEN: 5 bra tips för ett stabilare blodsocker

Att acceptera diabetesen

För mig har en del av acceptansen inneburit att jag inte längre döljer mig när jag kollar mitt socker eller sitter och knappar på insulinpumpen. Jag låtsas inte längre som att allt är bra när jag mår dåligt. Mår jag dåligt pga. en känning då låsas jag inte längre om som att allt är ok fast jag skakar och svettas på ett motbjudande sätt. Allt för att framstå som frisk och stark. Idag tar jag mig rätten att ta det lugnt en stund, ta några druvsockertabletter och vänta tills jag mår bättre.

Jag betraktar detta som små fast ändå viktiga steg i rätt riktning för att acceptera diabetesen. Fast för att vara helt ärlig fastnar jag ofta i gamla mönster när det gäller att förminska mig själv och diabetesen, som t.ex. när en viss mediaprofil uttrycker sig klantigt och kallar diabetes för en lyxsjukdom. Då är jag fortfarande benägen att blunda för kampen som kommer med diabetes typ 1. Istället för att ställa mig kritisk till uttalandet så börjar jag ställa mig i mediaprofilens försvar och påstå att det inte var så farligt sagt. Allt för att inte verka svag, kränkt eller sjuk.

Men jag antar acceptansprocessen får ta den tiden den tar för mig, eventuellt med lite hjälp av mindfulness eller något dylikt. Kanske någon av er har några tips?

Kramar, Viktor

LÄS ÄVEN: Glasögonen från helvetet!

Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.