Första gången Linn krampade på grund av lågt blodsocker var i juni 2010. Då hade hon haft typ 1 diabetes i 18 månader. Den gången hade hon hallucinationer också. Efteråt kunde hon detaljerat berätta om de små färgglada gubbarna som kröp i mitt ansikte. En del var enfärgade och en del var tvåfärgade. Benen var raka som streck och de saknade fötter. Hon såg också en liten tvåfärgad gubbe som klättrade på hennes näsa. Hon tänkte: ”Bara du inte kryper in i min näsa!” Teckningen ritade hon som ett sätt att bearbeta det som hade hänt.
Sedan dess har Linn krampat och varit medvetslös ett antal gånger. Jag vänjer mig aldrig. Det finns ett tillfälle som har etsat sig fast på min näthinna lite extra som jag ska berätta om idag. Det som inte får hända, hände alltså. Och det gjorde det när jag som minst anade det:
Klockan är 22:56 när jag ber Jonny ta ett blodsockervärde på Linn. Själv kryper jag ner under täcket och sluter mina ögon. I nästa sekund hör jag Jonny ropa: ”Linn krampar!”
När jag kommer in i Linns rum ligger hon på rygg i sängen – så liten och hjälplös. Kramperna är kraftiga och andningen är ansträngd. Ögonen är uppspärrade och hon ser skräckslagen ut.
Jonny sitter nära henne. Han ser inte lika rädd ut som första gången – men han är lika handlingsförlamad som då. Jag ber honom lägga Linn i stabilt sidoläge. En position som har räddat många liv. Linn börjar andas lättare när luftvägarna är fria. Jag stryker Linn över kinden och talar lugnt till henne. Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på att hon har legat här alldeles själv och krampat – vi har ingen aning om hur länge. Jag hoppas innerligt att hon inte kommer minnas något.
Jag hämtar glucagonsprutan som ligger i kylskåpet och förbereder den. Jag berättar för Linn att jag kommer ge henne en injektion i magen och att den sannolikt kommer hjälpa henne att må bättre.
Hennes kramper är så kraftiga att jag måste avbryta injektionen när jag inte lyckas hålla den 15 millimeter långa injektionsnålen på plats. Jag gör ett nytt försök i skinkan och upptäcker att det är lättare där. För att minimera risken för biverkningar (illamående, kräkningar och buksmärta) injicerar jag lösningen under cirka en minut. Den minuten känns evighetslång när det är en kamp mellan kramperna och min förmåga att hålla injektionsnålen stilla.
Efter drygt 10 minuter vaknar Linn upp. Hon är alldeles svettig och torr i munnen. Hon minns ingenting. Hon ser mest förvånad ut. Hon kan inte förstå varför både mamma och pappa sitter på sängkanten.
Om du som läser det här blogginlägget saknar kunskap om diabetes så hoppas jag att du har fått en bättre förståelse för hur det kan vara att leva med ett barn med diabetes. Många tror att det bara är att ta insulininjektionerna och fortsätta att leva som förut. Det stämmer inte. Trots intensiv behandling är det svårt att undvika allvarliga känningar.
Jag vet och Linn vet – att vi gör allt vi kan för att hon ska må bra idag och imorgon. Ibland gör vi fel bedömningar och ibland spelar diabetesen oss ett spratt. Men vetskapen om att vi gör vårt bästa ger mig ett lugn i sådana här situationer.
De senaste åren har Linn inte varit medvetslös en enda gång. Det tackar vi tekniken för. Sedan Linn fick tillgång till kontinuerlig glukosmätning (CGM) har vi kunnat agera förebyggande på ett helt annat sätt. CGM-enheten ger oss dynamisk glukosinformation genom att visa Linns blodsockervärde, i vilken riktning det förändras och hur snabbt det förändras. Det går också att ställa in olika typer av larm. Jag skulle faktiskt vilja påstå att CGM-enheten räddar oss från allvarliga känningar dagligen.
Om du som läser det här har ett barn med diabetes så hoppas jag att det här blogginlägget förmedlar ett lugn – trots allt. Jag vet att kramper och medvetslöshet är många föräldrars mardröm. Det är en obehaglig situation men försök att inte vara rädd för den.
Några reflektioner och tips
- Lägg alltid barnet i stabilt sidoläge. Vid medvetslöshet finns bland annat risk för att tungan faller bakåt och täpper till luftvägarna. I stabilt sidoläge minskar också risken att barnet aspirerar maginnehållet vid en eventuell kräkning.
- Läs igenom bipacksedeln i lugn och ro. Gå igenom alla moment i tanken. När utgångsdatumet är passerat och du har hämtat ut en ny glucagonspruta kan du blanda och dra upp ur den gamla förpackningen.
- Försök att vara lugn och ge barnet närhet. Linn har enstaka minnesbilder och minns en del av det jag sade när hon krampade första gången.
Jag tror att kunskap ger trygghet – det är därför jag väljer att skriva så naket om det vi har upplevt.
Tack för att du tog dig tiden att läsa mitt inlägg!
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
