Jag är en sådan där ”dålig” diabetiker som har haft alldeles för höga blodsockervärden. Jag har till och med blivit inlagd på sjukhus för att mina värden verkligen skjutit i taket. När någon vän eller bekant frågar mig ”Hur är det med diabetesen?” så ler jag ofta lite i mungipan, kliar mig undvikande på huvudet och svarar något i stil med ”Jo då, det är väl ok” eller ”Det är olika, vissa dagar är bättre än andra”, sedan byter jag gärna samtalsämne och talar om det socioekonomiska läget i världen eller något annat trivialt.
Ska jag vara helt ärlig så är diabetesen ett jävla gissel! I många år så har besök hos diabetesläkaren varit kopplat till starka känslor av skam och ångest. Bara synen av den där förbannade Hba1c-maskinen får det att krypa längst ryggraden på mig. Känslan av misslyckande blir som en katalysator som kör igång en kedja av mer eller mindre olustiga händelser. Exempelvis så börjar jag efter ett besök på diabetesmottagningen frenetiskt testa mina blodsockervärden och vid åsynen av ett högt värde pumpar jag i mig en extra dos korttidsverkande insulin, som efter ett par timmar får blodsockret att sjunka som en sten i havet. Jag får panik och stoppar i mig godis och juice och allt jag får syn på, för få saker kan få mig att känna mig så hjälplös som en känning! Resten av eftermiddagen har jag huvudvärk och jag är verkligen inte sugen på att äta någon ordentlig måltid. Jag bestämmer mig för att börja äta mindre kolhydrater och mera proteiner och fett, jag glömmer dock att jag antagligen borde sänka insulindoserna ett snäpp eller två om jag nu ska äta och leva som man bör. Resultatet blir så klart mindre önskvärt och jag ger upp för den här gången. Sedan tröstäter jag mig någorlunda glad med en godispåse eller något annat som inte är bra för mig eller min kropp. Och visst har min kropp tagit stryk! Jag har viss synnedsättning på båda ögonen, jag har sår på fötterna som läker dåligt etc. Och fy fan vad jag får ångest över detta!
Varför skriver jag det här egentligen undrar ni nog? Den här texten kommer knappast inspirera någon till att leva ett sundare liv? Ingen blir väl gladare av att läsa om mina bergochdalbanor med blodsockret eller mina komplikationer?
Jag tycker att det är viktigt att prata om den ångest och känsla av misslyckande som jag vet att många av mina bekanta med diabetes kan känna. Det är jobbigt med den här sjukdomen och det kan lätt leda in i en nedåtgående spiral.
Nu har jag äntligen efter många år bestämt mig för att ta tag i min hälsa och jag har en underbar läkare som ger mig en mental örfil samtidigt som hen är förstående och ger mig goda råd blandat med hot, så att jag gör mitt bästa för att hålla mig på rätt sida av blodsockerstatistiken.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
