Jo, tack en period i mitt liv, inte så länge sedan faktiskt, så drabbades jag av återkommande panikångestattacker. Jag är ju i grunden en ganska orolig själ och kan lätt få episoder med mycket oro och ångest.
Hjärtat slår hårt, svetten börjar tillta, herregud vad min puls slår snabbt. Allt börjar bli lite yrsligt, golvet känns som det lutar – håller jag på svimma eller dö? Eller är det lågt blodsocker som jag fått? Det är ju liknande symptom, bara för att göra det lite värre liksom.
Det tog lång tid innan jag förstod att det var panikattacker jag drabbats av. Jag var fullkomligt i tron att dessa återkommande attacker av hög puls och yrsel var tecken på att nu var min tid kommen; att min typ 1-diabetes hade slitigt så hårt på min kropp att nu dör jag i en hjärtattack. Jag skulle bara leva till ynka 31 år och jag förblev ofrivilligt barnlös som typ 1 -diabetiker.
Till slut hade jag så många episoder av hjärtklappning och att jag fullkomligt gick in i mig själv och överanalyserade vartenda litet symptom som kom över mig. Till den grad att jag spände mig så mycket att jag fick krampaktigt ont i hjärtat och sökte läkarkontakt varje gång.
LÄS ÄVEN: Fyra tips att ta tillbaka makten över din kropp
Rädslan för när nästa attack skulle infinna sig
Varje gång trodde jag det var diabetesen. Och det blev ju inte bättre av att vissa gånger var det faktiskt diabetesen som satte igång en panikångestattack. En oerhörd obehaglig känsla. Under denna period vaknade jag i princip varje dag med rädslan för när nästa attack skulle infinna sig.
Senare har jag fått lära mig genom terapi att grunden till panikattacker är rädsla, och ända sättet att överkomma rädslan är att utmana den. Samma sak gäller för flygfobi, det grundar sig i rädsla och man blir rädd. När man blir rädd så kommer det sympatiska påslaget igång i kroppen. Kroppen tror den befinner sig i flykt, ett uråldrigt kroppsligt skydd mot hot. Kroppen förbereder sig för flykt och hjärtat börjar pumpa snabbare och det händer en hel del fysiskt med kroppen som gör att man känner sig konstig.
Att man känner sig yrslig beror på att hjärtat pumpar mindre blod som når hjärnan och därav yrseln. Jag fick lära mig hur man hanterar symptomen och att det handlar om att vänta ut symptomen när de kommer över en. Att inte vara rädd, utan välkomna rädslan, hjärtklappningarna och andra symptom. Känna efter, och sedan låta dem sakta försvinna bort.
LÄS ÄVEN: Diabetes och kropp, mat och insulin
Inte rädd längre
Att kontrollera rädslan och ångesten fungerar inte. Våga vara i ångesten, följ med, det går över! För försvinner gör den i 99.9% av fallen, även om man tror att där och då så kommer man dö så gör man inte det. Ingen har dött av en panikångest och man kan i princip inte svimma av panikångest.
Men att låta symptomen sakta försvinna bort, hur gör man det? Jo, det finns tekniker och det är det jag fått lära mig i terapin vilket har lyckats. Det grundar sig i att i första hand inte bli rädd. Nu var det något år sedan jag kunde känna av paniken, men visst kan symptomen dyka upp, men de försvinner fort då jag har annat för mig nuförtiden.
Och framförallt att jag inte är rädd längre och vet att det inte är diabetesen som spökar utan jag själv som stressar upp mig.
// Denna text har även tidigare publicerats under 2016.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
