Jag funderade en dag kring det här med relationer och diabetes. Jag och min man har varit ett par i 21 år, det innebär att vi träffades när jag var 16 år gammal. Innan det hade jag några relationer som var både korta och lite längre med en tonårings mått mätt. I den lilla stad som jag är uppväxt i tror jag att i princip alla i min ålder visste om min diabetesdiagnos. Vi hängde i gäng i olika konstellationer och en och annan gång hände det att jag fick känning, inga konstigheter. Vi tog lätt på det, som tonåring var man ju odödlig. Det betydde att min diabetes inte var något som på något vis påverkade möjligheten till att inleda ett förhållande. Vi tog dagen som den kom.
När jag träffade Kim tror jag inte att varken han eller jag tänkte så långt som att det var vi som skulle bli en familj tillsammans. Det var en flört, ett ungt tonårsförhållande, som helt enkelt inte tog slut. Vi flyttade ihop rätt fort av olika anledningar vilket betydde att han på en gång blev inkastad i livet med diabetes. Vi åt regelbundet, det låg pennor och teststickor här och där och han gjorde en och annan macka vid låga värden. Han har barndomsvänner med diabetes så helt främmande för sjukdomen var han inte.
Jag frågade honom idag faktiskt om han kände något alls kring att leva ihop med en diabetiker vid den tiden och han kunde inte minnas att han gjort det. Det är nog faktiskt mer i mitt huvud som sjukdomen tar en större plats i relationen. Jag vill nämligen inte vara till besvär för någon. Med erfarenheten av 28 års diabetes i ryggsäcken så är jag ju idag mycket mer medveten om hur allvarlig sjukdomen kan bli, hur viktigt det är med kunskap om den och det har inneburit att diabetes har tagit mer plats i mitt liv än när jag var ung och odödlig. Det som stör mig med den är när den lägger sig i min vardag, när jag får ställa in aktiviteter eller om jag befinner mig i en risksituation. Då känner jag mig beroende av andra och det påverkar min syn på min och Kims relation. Snurrar tankarna iväg för fort har jag till slut hamnat i ett tillstånd där jag känner mig som den svaga och hjälplösa. Då är det tur att jag har min kloke man som kan reda ut begreppen lite. Det är faktiskt väldigt sällan han behöver kliva in och göra något mot sin vilja, aldrig faktiskt. Han kan idag hjälpa mig att skjuta fast en sensor om den ska sitta på armen där jag inte kommer åt själv, bre en smörgås mitt i natten eller hämta en mätare om jag behöver. Det jag glömmer är att jag gör saker för honom också. Det är lite som att jag tar på mig en offerkofta. Så bra att han kan slita av den fort nog.
Det han säger däremot är att livet med en diabetiker innebär ett rassel i dammsugaren av testremsor, alltid disk vid sängen de perioder jag har nattliga känningar, bananer som ruttnat i väskor och bilar, chokladkakor som smält till oigenkännlighet här och där, dextrosol i tvättmaskinen och blodfläckar här och där efter blodsockertest. Det är vår vardag. Den är helt ok. Han har under vår tid tillsammans varit med om ca 73000 blodsockertest, ca 27375 insulininjektioner, ca 1000 reservoarbyten till pumpen och ett antal sensormontage, och han är kvar!
Klart att det finns oro också. Kim jobbar natt var 3:e vecka. Han gillar inte det om jag har en period med låga nattvärden. Två graviditeter har vi genomgått, ganska svettigt, kontrollerat och jobbigt. Två ketoacidoser, dock utan att bli medvetslös men med besök på akutmottagningen samt oron för långtidskomplikationer som jag tror vi alla lever med.
Men den stora frågan återstår. Påverkar det relationen? Jag skulle faktiskt säga nej, vi älskar varandra lika mycket oavsett. Däremot påverkar diabetes vår vardag i olika utsträckning i olika perioder. Man måste komma ihåg att jag är inte diabetes, jag har diabetes.
Hade jag inlett en ny relation idag som 37-åring kanske jag hade tyckt att diabetes hade varit en större grej än jag gjorde vid 16 års ålder, jag var ju odödlig då.
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
