Nu när våren och sommaren närmar sig med stormsteg syns allt fler diabetiker på stan. Vi känner igen varandra på insulinpumparna och sensorerna som sticker fram under de allt mer somriga kläder som vi har på oss. Varje gång jag ser en diabetiker gå förbi mig känner jag mig mindre ensam med min sjukdom.
Om det finns något positivt med att ha en folksjukdom så är det att man inte är ensam. Vi delar på liknande erfarenheter och kämpar med samma saker. Men något som jag alltid tyckt varit lite knepigt är hur ska jag förhålla mig till andra diabetiker?
Första gången jag kom i kontakt med andra diabetiker var när jag blev inlagd i barnsjukhuset där jag tillsammans med andra nydiagnostiserade barn skulle skolas in i diabetesens värld. Under denna tvåveckorsperiod fick jag en bästa vän som hette Erik. Redan från första stund som vi lekte tillsammans visste jag att vi skulle vara vänner livet ut. Ironiskt nog tappade vi kontakten samma dag som vi skrevs ut från sjukhuset. Vi bodde trots allt i två olika kommuner, 20 minuter ifrån varandra.
Allt förutom diabetes
Men även om vår vänskap inte klarade sig i mer än två veckor så kan jag ofta se tillbaka på den med glädje. Vi lekte, pratade och skämtade om allt möjligt. Allt förutom diabetes. Vi båda befann oss i en period där vi översköljdes med information om hur vi skulle lägga om vår kost och bli experter på vår sjukdom. Medan all personal och familj bara pratade om diabetes så var det en befrielse att ha någon att inte prata diabetes med, men ändå veta att vi gick igenom samma saker. Det räckte.
Min relation till andra diabetiker har sedan dess varit sig lik. Träffar jag en meddiabetiker blir det sällan att vi delar med oss av våra erfarenheter. Det kan hända att vi byter ut några artighetsfraser såsom ”hur länge har du haft diabetes?” och ”kör du med penna eller pump?”. Men djupare diabetessamtal än så blir det aldrig.
Ibland kan det tillochmed bli lite krystat att tala med andra människor som man inte känner så väl som lever med samma sjukdom. Jag minns ett tillfälle när min sambo presenterade mig för en av sina vänner som också har diabetes: ”ni har ju båda diabetes!”. Förhoppningen var att vi skulle inleda ett helt naturligt och spontant diabetessamtal sinsemellan. Men så blev inte fallet. Däremot uppstod en pinsam tystnad som kändes som en evighet.
Diabetes community
I olika diabetesforum på sociala medier talas det ofta om att olika saker fungerar olika bra för oss diabetiker. Ingens diabetes är den andres lik. Och jag antar att det även gäller när det kommer till hur våra relationer till andra diabetiker och diabetes community:t ser ut. För vissa kanske det uppstår spontana givande samtal som kan pågå i all oändlighet. Men för andra kanske det räcker med att veta att det finns andra där ute som går igenom samma sak som en själv.
Jag känner både samhörighet och mindre ensamhet när jag stöter på en annan diabetiker, även om det inte leder in på mer personliga samtal om diabetes. För mig räcker det att veta att det finns möjlighet att ta del av andras berättelser och erfarenheter via sociala medier och skriva till andra i diverse diabetestrådar. Men visst kan jag sakna min bästa diabeteskompis som jag hade i två veckor.
Läs fler inlägg av Viktor:
Om resan till att acceptera sin diabetes
Tonårsdiabetikern
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
