Halloj!
Lagom till det att sommaren äntligen gjort sitt djupt efterlängtade inträde har det nu blivit hög tid för mig att skriva mitt andra inlägg på denna blogg. Mitt första inlägg som publicerades här fick ett genomslag jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig, och jag är helt överväldigad av alla varma ord och fina människor som kontaktat mig. Tack! Kärlek till er!
Det slog mig att på internet kan man nästan alltid räkna med att vad man än skriver, så nästan ofelbart någon som skriver något elakt. Men inte i detta fallet, vilket bygger ett varmt litet bo av mjuk värme i min mage. Och en stark känsla av samhörighet, vilket är vad jag tänkte skriva lite om idag.
Vi människor har ju en tendens att känna samhörighet med andra människor som på något sätt liknar oss, och kan relatera till våra erfarenheter. När jag fick diabetes hade jag inte alls förutsett att jag skulle få tillträde till en alldeles egen fantastisk liten klubb, men så blev det! Nu talar jag inte bara om det fina med att utbyta kunskap och erfarenhet med andra diabetiker på internetforum, utan om den speciella länken mellan alla diabetiker.
Nu är det alldeles säkert så att många diabetiker inte är ett dugg intresserade av ett klubbmedlemskap, eller tycker att det inte finns någon länk alls annat än att man råkar ha samma sjukdom. Men personligen känner jag nästan fånigt stor samhörighet med andra diabetiker och varje liten påminnelse blir en extra dos glöd i den där varma platsen i min mage.
Som när man går på stan och ser en teststicka ligga och skräpa på gatan. ”Ohygienskt!”, tänker säkert många (om det vet vad det är). ”Oooh, en klubbkamrat har gått här!”, jublar jag, och gör en mental high-five. Eller som när jag ser någon på gatan med en vit knapp på kroppen. Då måste jag nästan slingra mig runt närmaste lyktstolpe likt vid en mast på stormigt hav, för att inte kasta mig fram och berätta att jag också har diabetes. Och visst är det kul att vi är med i samma klubb!? Eller hur, eller hur, eller hur!? Jämfotahopp och hurra!
Det spelar liksom ingen roll att medlemskapet till klubben är lika attraktivt som att…Tja, jag vet inte…få en obotlig potentiellt dödlig sjukdom? Det spelar alls ingen roll när jag möter andra i samma situation. Får jag tillfälle kastar jag mig då vilt in i diskussioner om blodsockermätare, sprutförvaring och kolhydratsräkning som om det inte fanns en morgondag. Det är så skönt att ventilera hela den där världen som annars bara finns i mitt eget huvud, där man inte behöver förklara. Bara vara.
Jag fick diabetes när jag var 30 år, och det var såklart en stor omställning. Det sög, helt enkelt. Nu är jag helt okej med att ha sjukdomen och funderar inte så mycket på den (trots att den gör kaos med mig just nu, gah!), men när man tänker efter har det där klubbmedlemskapet massa fina fördelar, som nästan gör det värt det höga priset! Dessa inkluderar framförallt vänskap och samhörighet med en massa underbara människor jag aldrig hade kommit i kontakt med annars. Vilken tur att jag löst ett livslångt medlemskap! 😉
Hmm, faktum är att det finns en hel liten lista med fördelar med att ha diabetes.
Fördelar med diabetes (med stor glimt i ögat!):
Man får ha massa roliga tekniska prylar.
Det är mycket lättare att bli blodssyskon (inget jag direkt rekommenderar, men ändå!).
Man har ibland förmågan att klämma fram blod ut fingertoppen utan att sticka sig innan. Bra partytrick!
Man har en egen nål att sticka sig med när man är på vårdcentralen. Som inte alls gör lika ont som deras monsterstickare. Brr.
Man kan utan att fara med minsta osanning säga ”jag måste faktiskt ta den där sista kakan, annars dör jag!”.
Man har alltid något att prata om ifall man inte kommer på bra samtalsämnen.
Man har en bra isbrytare när nyfikna människor frågar om ens utrustning (nej, det är inte en minicall, det är en insulinpump.)
Om man har cgm och/eller pump är man ett steg närmare att bli cyborg, vilket ju aldrig kan vara fel! Eller?
Man får förmånen att sprida livsviktig information och folkbilda.
Man får ett ballt klubbmedlemskap och fina vänner (om man vill).
Man lever ofta sundare än andra eftersom bra kost och motion är viktiga delar av behandlingen.
Man får oräkneliga tillfällen att praktisera sina mattekunskaper. Håller hjärnan i trim.
Om man skulle råka vara väldigt nyfiken på hur det är att ha med sjukvården att göra, så behöver man inte undra längre.
Man kan ibland bli bjuden på godsaker av främlingar. När händer det någonsin annars?
Man har alltid en bra ursäkt ifall man behöver ta sig ur obekväma sociala situationer: ”nämen oj, jag måste visst gå och ta en sputa/kolla blodsocker/äta”. Med tanke på hur ofta man behöver göra ovanstående är sannolikheten rätt hög att man inte ens behöver dra en vit lögn.
Regelbundna hälsokontroller, vilket gör att man kan upptäcka andra eventuella hälsorisker tidigare.
Man får ofta fler tillfällen att se mänsklig godhet än annars (tack alla främlingar som hjälpt mig när jag behövt!)
Man lär sig mycket om hur kroppen fungerar.
Många av oss har stenkoll på hur många kolhydrater den mesta mat innehåller, man vet aldrig när denna kunskap kan komma till hands! Säkerligen en bra agent-kunskap!
Man är underhållande när man fastnar med pumpslangen i dörrhandtag.
Man har alltid socker på sig, vilket är tip-top om man träffar på en annan diabetiker som behöver hjälp.
En läkare får faktiskt betalt för att kittla en under fötterna en gång om året.
Pupillerna efter en ögonbottenfotografering är ett bra partytrick. Även om man förvisso inte kan se personen man visar upp dem för.
Må sommarsolen skina på er!
/Emilie
Innehållet på denna webbplats är skrivet av och för en nordisk publik och kan innehålla källor, detaljer eller information baserad på ett annat land eller en region än ditt eget.
